Till mina läsare

Hej alla!
Jag är så glad och stolt över att så många läser det här. Och tacksam att ni gör det!
Det är till och med folk från Ryssland, Tyskland och Canada som läser. Jätteroligt!
Att det är folk från Sverige, USA och Norge t ex visste jag redan. Jag är tacksam och glad över er också förstås. Och alla andra också!
Det enda som är lite konstigt att flera har sagt till mamma att de skrattar jättemycket när de läser. ???
Det förstår jag inte. Det finns inte mycket att skratta åt här inte!
Ni skrattar väl inte åt MIG hoppas jag?! *ser misstänksam ut*
Jag som är så klok och vacker och så!

 Jag hoppas att ni bara skrattar åt hur korkade de andra som jag bor tillsammans med är!?
Nu kom jag på att jag borde visa alla er människor (humans) som läser det här en sak. Det är om evolution. Hur hunden har utvecklats till den fulländade varelse som hunden är idag.
Du själv befinner dig där pilen visar, om du är människa alltså

Det tycker jag säger allt! Och därför borde vi räknas som nummer ett i alla sammanhang. Som att ni borde äta våra rester, inte tvärtom. Man borde vända på det mesta, för det är mycket om är upp-och-ner. Vi borde hålla människor i koppel, och bestämma när vi ska gå ut, och vad det ska bli för mat.
Fast jag tänker inte plocka upp bajs efter er. Urk. Vissa saker kan få vara som de redan är.
Jag borde kanske bli statsminister?! Så att det blir lite ordning på allt.

Ny medicin

Hej!
Idag har jag börjat äta min nya medicin. Som ska hjälpa mot min artros. Eftersom jag inte tålde Rimadyl/Canidryl.

Glucosamin heter den. Blev rätt besviken, för Glucos...är inte det en sorts socker? Så jag hoppades att det var socker jag skulle få, för det får vi aldrig äta i vanliga fall (fast vissa människor i det här huset proppar i sig massor med godis och socker. Inga namn, inga namn), men det här som jag fick var inte socker. :(
Det är inte tabletter (pills), utan det är en sorts puder. Jättekonstigt!
Jag vill ha tabletter. Om man äter tabletter får man dem instoppade i korv eller leverpastej eller något sådant gott. Nanette får sina kortisontabletter i Frolic. Tabletten passar precis i hålet i mitten. Och hon är alldeles tokig i just Frolic.
Det här pudret strödde mamma bara över min mat. Och jag fick ingen extra korv eller så :(
Dessutom: Har ni sett deckare på TV? Såna där gamla Brittiska t ex? Som Agatha Christie och sånt.
Jag har sett jättemånga, eftersom vi bara har en TV och mamma älskar de där konstiga historierna. Jag förstår inte varför. Hon gömmer fjärrkontrollen, så vi är tvungna att se på de kanaler hon väljer.
Jag behöver en egen TV! Och en egen dator!
I alla fall: om ni har sett såna deckare, eller kanske läst dem, då förstår ni varför det känns lite obehagligt att se hur någon står och strör ett vitt pulver över min mat.... Kändes lite läskigt medan jag åt.
Men jag överlevde ... hittills vill säga.
Om jag plötsligt dör en av de närmaste dagarna, kan ni tipsa polisen om att leta efter burkar med arsenik i vårt kök!

Datorer

Hej!
Om ni tycker att jag inte skriver så ofta. Eller att mina inlägg är korta.
Då kan jag tala om att det här är inte lätt!!!!
För det första är tangentbordet gjort för larviga små fingrar som ni människor har på era tassar.
Jag måste använda mina trampdynor, och de sitter mycket tätare liksom, och så är de större än era fingrar.
När kommer det ett tangentbord avpassat till hundar?
Fast jag är väldigt bra på att skriva ändå. För jag kan allt.

Schäfer vid datorn

Och jag tycker att det kan vara lite svårt att läsa på skärmen också. Jag måste läsa jättenoga, för ofta måste jag låta mamma sköta själva skrivandet. Det går så långsamt när jag ska skriva själv, och henne kan ju absolut inte lita på, inte!
Hon kan ändra, eller så kan hon skriva dit saker som jag inte alls vill ha i min blogg.
Eller t o m skriva elaka saker om mig.

Clara kontrolläser sin blogg

Dessutom är bokstäverna ibland så små att man måste ha förstoringsglas

Jag tycker att det är nu är dags att de börjar sälja datorer för hundar!!! Med ett annan sorts tangenbord, och skärmar som är lätta att läsa för hundar.
Helst ska de vara utformade så att inte människor kan använda dem alls. Så att jag får ha min dator ifred.

Hoppas att ni har förstått vilka svårigheter jag har. Men jag är ju så duktig på allt så jag klarar det ändå.
Nanette skulle inte klara att skriva en enda rad. ...Inte för att jag tänker låta henne prova. Hon skulle bara ha sönder den eller något. Eller prova om datorn går att äta (Den går inte att äta! Jag har provat för säkerhets skull)
Imorgon ska jag skriva som vanligt igen: Alltså om hur det är för världens vackraste, smartaste, snällaste och bästa schäfer, att leva i den här familjen.

Klockor och tid

Idag är mamma konstigare än vanligt. Och det vill inte säga lite.
Hon sa att man  måste flytta klockorna. Vart då undrade jag.
Sen sa hon att det var något med trädgårdsmöblerna. När man ställer tillbaka trädgårdsmöblerna. Men hon kom inte ihåg om det var när man ställer tillbaka dem i trädgården på våren eller när man ställer tillbaka dem i förrådet på hösten.
Jag fattar INGENTING!! Vad har trädgårdsmöblerna med våran köksklocka att göra?
Och vi har inte ens någon trädgård längre.*tittar uppgivet upp i taket*
Människor är JÄTTEKONSTIGA!
Hon skulle ändra klockorna sa hon, men mindes inte åt vilket håll. Så nu går hälften av våra klockor rätt och hälften går två timmar fel, och hon vet inte vilka som är vilka. *suckar*

Jag vet alltid vilken tid det är:: T ex när det är dags att gå ut = ofta. Mycket oftare än vissa somliga förstår.
Och när det är dags att äta = alltid.
Nanette har jobb som väckarklocka. Hon börjar med att gläfsa (bark with quite high pinch) lite försiktigt, och sen högre och högre. Tills våran slöa mamma säger: "Det är för tidigt. Gå och lägg dig"
Cirka en halvtimme senare försöker Nanette igen. Och till slut skäller hon riktigt högt, och då brukar vi ÄNTLIGEN få gå ut.
Om JAG försöker väcka mamma, säger hon bara: "Sov nu!" Som vanligt bryr sig ingen om mig.

Jag vet hur mycket klockan är. För det står på datorn. Ha! Och den klockan har ändrat sig till rätt tid. Det är antagligen kvinnan som bor i vår dator (det finns ett inlägg om henne. jag skrev om henne för några veckor sen) som har ändrat datorns klocka medan vi sov.
Fast sin egen klocka tycks hon inte ha ändrat. Den går 6 eller 7 timmar efter våran. Opraktiskt!
Mamma säger att det är för att solen går upp 7 timmar senare där Nancy bor. Men det kan INTE stämma, för vår dator bor där vi bor (Hur skulle jag annars kunna skriva det här tror ni?)
Nu är i alla fall klockan "dags att ta en tupplur"

Hur vi blev två hundar i familjen

Hej!
Jag skrev ju om hur jag hamnade här. Att min så kallade mamma kidnappade mig när jag var en väldigt liten valp. Så jag kan ju berätta om när Nanette kom också.
Henne kidnappade vi inte.
Mamma var väldigt listig, och sa till mig att hon tänkt ut en lösning på problemet med att jag inte vågade vara ensam hemma.
Inte så att jag är rädd eller så. Jag är världens modigaste schäfer. Men jag vet saker. Som att det kan komma tjuvar när mamma har lämnat mig ensam hemma. Och de kommer förstås för att stjäla mig; det dyrbaraste som finns i vårt hem! (Resten är bara skräp. Inte ens tjuvar vill ha det)
Och inte för att mamma egentligen bryr sig om att jag inte vill vara ensam. Hon brydde sig bara om att jag rev sönder ytterdörren.

Men i alla fall. Nu hade hon tänkt ut en plan sa hon. Och så åkte vi iväg med bilen. Till ett ställe med en massa valpar. Och jag fick stanna i bilen.
Plötsligt dök hon upp med någon liten svart lurvigt grej, och sa: "Det här är Nanette"
De som ägde valpen hjälpte själva till med att stoppa in henne i bilen. I en bur som vi hade med oss. Så jag vet att HENNE stal inte mamma. (Och senare förstod jag ju varför de där människorna ville bli av med hunden)
Så här såg hon ut när vi kom hem med henne

Då visste jag inte än hur det skulle bli.
Det började med att många kom och hälsade på. Och ingen av dem förstod att det var MIG de skulle beundra och leka med, eftersom jag är sötast, vackrast och bäst. I hela världen faktiskt! *sträcker på mig*
Alla tyckte att valpen var SÅ söt och SÅ gullig. Och SÅ duktig på det och det.
Som att hon inte kissade inomhus. Det gjorde ju inte jag heller, så det så.
Sen fortsatte eländet: Det visade sig att hon skulle bo hos oss :O  Och sova i vår säng.
Jag försökte förklara för henne att hon inte fick sova i sängen. För den är MIN. Men då ingrep "hon som tror att hon bestämmer"  *himlar med ögonen*
Sen dess är mitt liv en ständig kamp. Jag måste hålla ögonen på mina leksaker, på min säng, på min mat, och ...ja på allting. Så att hon inte stjäl dem. Allt är MITT. Men det förstår ingen utom jag.

Åkte till mitt gamla hem

Igår hann jag inte skriva, för vi var inte hemma. Eller...jo det var just det vi var; vi var på det ställe som var mitt hem från det att jag blev bortrövad när jag var valp, och tills jag var åtta år.
Där behöver vi inte ha koppel. Och vi kan springa omkring även om mamma är inomhus. Vi kan springa i en stor park, och i skogen, och bada i sjön om vi vill det.

Jag är världsbäst på att simma och på att dyka. Men igår var det väldigt kallt i vattnet. Så jag badade inte. Jag VÅGAR ju bada även om det är kallt, men jag tänkte på hur missnöjd mamma skulle bli om jag var genomvåt när vi skulle åka hem, och det blev blött i hela bilen. 

Människor bryr sig om så oviktiga saker.

Fast först åkte vi till veterinären. Och som jag misstänkte fick jag sitta och vänta i bilen medan Nanette fick gå in till veterinären. Och jag är säker på att hon fick godis därinne. Det är obegripligt varför det görs så stor affär av hennes sjukdomar. ?
Medan jag straffas för att jag är frisk och sund. Ingen bryr sig om mig.
Mamma gör rent öronen på Nanette, och smörjer med salvor, och hon får medicin. "Du har redan rena öron", säger hon när jag klagar och är avundsjuk.
Eller..ja..avundsjuk är jag ju inte. För jag är ju smartast och bäst och vackrast.
Så alla borde vara avundsjuka på mig ju.
Och det är det som gör mig irriterad: Varför slösa tid på någon annan än mig?
Jag blev väldigt väldigt trött, så jag måste vila lite nu.

Kidnappad och bortförd

Nu tänkte jag att jag skulle låta nya läsare få läsa några av mina gamla inlägg.
Speciellt om hur jag hamnade i den här knäppa familjen. Så några av er har redan läst det här, men jag skriver ju så bra och roligt, så det tycker ni säkert bara är trevligt:

OJ! Jag har ju glömt att berätta: Egentligen är jag kidnappad. Jag hör inte hemma här från början.
Jag har ju redan förklarat att hon som bor här med mig INTE är min mamma. Men om jag använder namnet matte, så översätter programmet här det till matematik för dem som läser bloggen på engelska, och då blir det lite konstigt. Så jag är tvungen att kalla henne mamma.
Men det är hon ju inte.
När jag var liten bodde jag hos min riktiga mamma. Men när jag var bara några veckor gammal dök den här nya mamman upp och bara rövade bort mig och tog med sig mig hem till sig.
Kriminellt!
Jag minns att vi var många hundar och valpar på en stor gräsmatta, och sen plötsligt kom hon och lyfte upp mig och stal mig.
Man förstår ju att det var mig hon valde, eftersom jag ju var allra sötast.
Jag antar att det blev uppståndelse när de upptäckte att jag var borta!?
De måste ju ha efterlyst mig i alla tidningar och utfäst en belöning, och alla poliser måste ha letat.
Men vi bodde ju mitt ute i skogen, så ingen såg mig väl. ?
Mamma påstår att hon har köpt mig. KÖPT!! Det är förstås lögn för vem som skulle villa sälja en sån skatt (treasure) som mig? Så mycket pengar finns inte i hela världen.

I mitt nya hem fanns det redan en schäfer. Hon hette Felice och var 12 år när jag kom, och världens snällaste. Och världens tryggaste. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat barndomen utan henne. Hon tog hand om mig, och hon lärde mig såååå mycket. Och hon var stor. Så jag visste att jag alltid kunde gömma mig bakom henne om  något otäckt hände.

Här är Felice banvakt åt migl Världens bästa barnvakt.

Och så hade jag en kompis. En människokompis. Hon hette Inger och vi gjorde många roliga saker när inte mamma var med. Och hon lärde mig att plocka blåbär och att simma och allt möjligt.

När jag var 2 år och Felice var 14 år så dog hon från oss. Det är det värsta som har hänt både mig och mamma. *GRÅTER*

Men i alla fall: Om ni hör om att världens bästa, sötaste, vackraste och smartaste schäfer har blivit stulen för sådär 11 år sen, så är det mig de menar. Då kan ni kontakta djurpolisen eller så

Veterinärbesök?

Idag hörde jag att mamma pratade med vår veterinär. Vi ska tydligen åka dit på torsdag. :)
Jag tycker om att åka till veterinären. Han är intresserad av mig hela tiden (det borde ju alla människor alltid vara, men alla förstår inte det)
Han klappar mig och pratar med mig och ger mig godis och kollar att jag mår bra.
Men som vanligt får jag komma i andra hand *förnärmad*
Det är Nanette som ska dit i första hand. Om jag har tur får jag kanske hälsa lite på veteriären bara.
Nanette får så mycket uppmärksamhet bara för att hon är allergisk *himlar med ögonen*
Jag är också allergisk! Faktiskt! Jag är allergisk mot att ha koppel till exempel. Och jag är allergisk mot att bli lämnad ensam hemma. Man kan bli väldigt sjuk av att vara ensam hemma. Men det bryr mamma sig inte om. Hon går ifrån oss ändå. Minst en gång i månaden. Det kan säkert klassas som djurplågeri? Det borde det göra i alla fall.
Och jag kanske är allergisk mot Nanette? Ibland känns det så.
Men som vanligt bryr sig ingen om mig.
Mamma och veterinären pratade jättemycket om Nanette. Sen frågade han hur jag mår. Och hon svarade att jag mår bra, men att jag inte får medicin längre för att jag får något som heter gastrit. (???) Jag antar att det betyder att jag kräks och inte mår bra, och därför får svälta ??? Och då sa han att han också tror att det berodde på medicinen att jag blev så sjuk.
Sen fortsatte de att prata om Nanette. Helt ointressant!
Hoppas att jag i alla fall får följa med i bilen! Man vet aldrig. Det gäller att aldrig slappna av utan hålla full koll på de andra så de inte smiter ifrån mig. Och så att Nanette inte får godis utan att jag märker det. Och så att hon inte stjäl mina leksaker.
Jag har ett hårt liv.

Jag är VISST positiv

Hej! Hoppas att alla mår bra!
Jag har fått en vink om (got a hint) att jag klagar och gnäller för mycket *fnyser*
I så fall beror det bara på att det är så mycket här som är fel och orättvist. Så det så.
Men okay; jag kan vara lite positiv idag då. Vi mötte nämligen min pojkvän Rexi på morgonen. Och då kan jag bara inte hålla mig. Jag MÅSTE skälla så mycket jag bara orkar när jag ser honom, för han är så stilig och så snäll, så jag blir glad. Och så måste jag ju se till att han upptäcker mig.
Nanette härmar mig förstås. Som om han skulle bry sig om henne när jag, som är så vacker och klok, är med.
Men som vanligt blev allt orättvist. Nanette och Rexi släpptes lösa. Medan jag fick ha koppel på mig. Och ändå är jag den lydigaste. Det säger till och med mamma faktiskt. För jag rymmer aldrig. Och jag kommer ALLTID när hon ropar. Än en gång är det för att det has synpunkter på att jag gärna ger Nanette ett litet tjuvnyp då och då (I pinch her). Mamma och Nanette överdriver det där så mycket.
Och de anser att risken är stor att jag gör det när vi har en så fin pojke med oss. (De har rätt, men berätta det inte för dem!)
Jag har visat det här fotot förut, men det tycker jag inte gör någonting. Det är så här han ser ut.

Han är korsning (mix) mellan flera olika raser. Bl a schäfer och collie.
Jag är renrasig jag *sträcker belåtet på mig* Det är jag ensam om i det här huset. Nanette är korsning mellan schäfer (det är den finaste och bästa rasen!) och något obegripligt som heter Shiloh Shepherd.

Katten Pysen vet man inte med, för ingen vet vem hans pappa är (Jo hans mamma kanske vet? Men hon har inte berättat det.) Hur det är med människor vet jag inte riktigt. Men mamma är säkert inte heller renrasig, för hon är inte med i Svenska Kennelklubben. Det är jag. Det är bara jag som är det.
Nu var jag väl jättepositiv (very positiv) hela tiden!? Jag är duktig jag.
Clara-Fina

Orättvist

Det är inte lätt att bo i den här familjen. Dels för att de andra inte förstår att jag är världens smartaste schäfer, och den vackraste, och den bästa.
Dels för att jag alltid får skulden för allting.
Om jag och Nanette slåss är det alltid jag som får skällning. Mamma utgår från att det var jag som började, och att Nanette bara försvarade sig.
Det kanske i och för sig var sant. Men det berodde ju på att Nanette hade retat mig först. Till exempel genom att ta en av mina leksaker. (Mamma och Nanette envisas med att säga "våra" leksaker. Men dom är MINA)
Eller när vi har besök och hon retar mig genom att ställa sig in hos gästerna så att de klappar henne. De ska bara klappa mig. Ingen annan.
Då kan man ju säga att det är hon som började. Eller hur?

På det här fotot syns det ju tydligt att det är båda två som bråkar!
Men det är bara jag som blir tillsagd av mamma. Hon hade en otäckt röst också minns jag.
Bara för att jag råkade bita Nanette lite. Och hon skrek. Och mamma blev arg.
Det var så synd, så synd om stackars Nanette.
*ser missnöjd ut*
Det var mig det var synd om! Först retade Nanette mig. Och sen fick jag skällning för det.
Ingen tror på min version! *plutar med underläppen*
Det är bara katten som är på min sida

Leksaker

Nu ska ni få se några gamla foton (Vi blev sena idag också, för mamma visste förstås inte exakt var hon hade just de foton jag ville använda. Vad är det MED människor? Jag vet alltid var jag gömmer mina ben, grisöron och leksaker och annat sånt som jag inte vill att Nanette ska hitta)
På den tiden när det här fotot är taget hade jag inte riktig lika många problem här i huset som nu... om ni förstår vad jag menar?

Vacker schäfertik och liten Shiloh valp

Här gjorde hon fortfarande vad jag sa åt henne att göra.
Men snart blev det värre:

Dragkamp om hundleksaker

Dragkamp! Om MINA grejer!!! Inte klokt! Det tog faktiskt väldigt lång tid  innan hon förstod att alla leksaker är mina. (Vissa somliga i det här huset har fortfarande inte det förstått det *suckar*)
Hela tiden måste jag vara på helspänn. Och alltid veta var alla saker finns. Så att jag märker om någon av dem börjar närma sig t ex en av mina bollar. Då rusar jag dit och sliter åt mig bollen.
Och mamma skrattar på ett nästan elakt sätt och säger att hon bara reste sig för att hämta en sax.
Det tror jag ju inte på förstås! Hon tänkte stjäla bollen naturligtvis.
Hon vill bara inte erkänna det.

Om vi är lösa ute, alltså utan koppel, tar Nanette mina grejer och springer. DET är fruktansvärt, för hon springer fortare än mig. Det är jobbigt att erkänna, men hon gör det. Det är väl så när man inte är smart och så. Man måste väl vara bra på något!?
Men inomhus låter hon oftast bli mina saker. Hon orkar inte med bråket som blir när jag vill ha tillbaka dem.
Det är bara vissa saker hon stjäl ändå. Och sen gömmer hon sig bakom mamma.
Och gissa en gång vem mamma håller med? *arg*

Nu är det bäst jag går och tittar var min rosa boll är. Jag blev orolig nu när jag skrev det här. Adjö så länge

Hej!
Igår fick jag inte skriva här. Och till slut trodde jag att jag inte skulle få skriva idag HELLER. Men äntligen!
Vi var ute och åkte igår. Långt! Och tidvis var det rätt tråkigt. Vi tycker om att åka bil. Men vi föredrar att det finns hundar och katter att skälla på och människor som går omkring.
Igår såg vi mest skog och skog. Och lite fält. Inte så kul. Men det är mysigt att åka bil, det är det.
Och roligt att komma till helt nya platser. Det finns så mycket nya intressanta dofter.
Fast hon som håller oss fångna med det som hon kallar koppel, förstår inte alltid hur viktigt det är för oss att få lukta på ALLT. Hela tiden! Länge!

Sen blev det tråkigt igen: Hon lämnade oss i bilen!! Skandal! Själv gick hon in i ett hus, och kom inte ut igen.
Jag tänkte att nu har hon övergett oss helt, och smitit ut bakvägen och försvunnit.
Det var otäckt!
Jag tänkte att jag kanske kunde försöka köra hem själv, men hon hade tagit med sig startnyckeln. (Jag har inget körkort, men hur svårt kan det vara? Hon sitter ju bara där)
Sen fick jag skällning för att jag satt i förarsätet. Och för att det var hundhår där hon ville sitta.
För hon kom faktiskt tillbaka. Och då fick vi gå ut och gå, och fick mat och sånt. Men sen försvann hon IGEN.
Hon förklarade att en människa som bodde i det där huset är allergisk.
Jag förstår ingenting!? Förmodligen en bortförklaring.
Den andra hunden här hemma: Nanette, är allergisk. Men ingen behöver sitta i bilen och vänta när de är här och hälsar på. Obegripligt.

Idag har vi mest sovit. Det var ansträngande igår. Jag vågade ju inte sova där i bilen. Måste ju hålla vakt så ingen kom och stal bilen och/eller mig. (Nanette är inte lika söt som jag är, så henne skulle ingen stjäla ändå)
Mamma säger alltid det till mig när hon går: "Och så är du snäll mot Nanette och så vaktar du bilen"
Jag måste alltid göra allting.

Hej så länge

Egentligen skulle det bara var jag som använder den här datorn till att blogga.
Resten av tiden borde den vara avstängd!
Det värsta vi har här hemma är datorn, TV:n och böcker. Mamma sitter framför datorn och struntar i att vi vill gå ut istället.
Sen lägger hon sig i soffan och tittar på TV istället för att leka med mig.
Och när hon går och lägger sig bryr hon sig om sin bok istället för att klappa och gulla med mig.
TV kan i och för sig vara lite roligt, om det är hundar som hoppar och skäller, eller djur som springer.

Fast Nanette är jättekonstig. Hon är alltid konstig. Men det här är helt obegripligt: Hon älskar att se långskidåkning på TV. T ex Vasaloppet. Det är människor som åker flera mil på skidor. Det ser precis likadant ut hela tiden och är så TRÅKIGT. Det tycker faktiskt mamma också. Men Nanette tittar och tittar.
Hur kan en hund tycka det är roligt????
Jag har en teori: Hon undrar vad det är som jagar dem. Kanske en stor varg eller ett lejon? (Fast det finns inte så många lejon när det är vinter och mycket snö kanske?) För det måste ju vara någon som försöker jaga livet ur dem? Varför skulle de annars åka? Och Nanette väntar antagligen på att få se vad, eller vem, som skrämmer dem så dant.
Det här är MIN blogg. Så istället för att visa hur Nanette ser ut när  hon tittar på TV får ni ett foto på mig i snö. Jag åker inte skidor så något sånt foto har jag inte.

Stilig schäfer vill leka i snön.

Det bästa vore om vi varken hade TV, dator eller böcker. Då skulle vi (eller helst bara jag) stå i centrum hela tiden, och ha roligt precis hela dagarna, istället för att vänta och vänta och vänta på att något ska hända.

Idag har vi åkt bil. Och kunnat skälla på många hundar från bilen. Man kan skälla på stora och farliga hundar också. Och vara hur modig som helst. Vi är ju skyddade av glas och plåt *ler belåtet*
Vi ska tydligen åka bil imorgon också. Jag undrar om vi ska åka väldigt långt? För hon har burit ner filtar och kuddar, och mat och vatten till bilen. Det var en lättnad när jag såg att hon bar ner hundmat. Phew! Vi var lite oroliga att hon tänkte typ flytta hemifrån och lämna oss här. Om vi ska ut och åka långt kanske jag inte kan skriva något här imorgon? Vi får se.
Ha en bra kväll (eller dag om ni har en annan tid än vi har - som hon som bor i vår dator t ex)

En kvinna i vår dator

Det bor en kvinna i våran dator :O  Det är sant. Först trodde vi att mamma blivit ännu galnare än vanligt, när hon satt med ett head-set och pratade med datorn och sa att hon använde Skype (????).
Sen fick vi en ny dator och då behövdes inget head-set och då hörde vi att det faktiskt ÄR någon där inne :O  Mystiskt!
Hon bor i ett land som heter Amerika. Men kallas också USA (konstigt med två namn!)
Hon heter Nancy och det tog ett tag innan vi förstod vad hon sa, för hon pratar mest engelska.
Så jag och Nanette utgick från att hon inte förstår svenska. Sen började jag skälla och då ropade hon "Tyst!" på svenska alltså. :O

Vi har en rätt liten laptop så jag förstår faktiskt inte hur hon får plats.???

Ibland kan vi se henne också. Hon har ett helt litet hus därinne i datorn. Förra söndagen såg jag att hon stod i köket och diskade. Det är så konstigt.
Egentligen borde jag väl inte berätta det här, för alla ni tror väl att jag är precis galen jag också, precis som mamma är. Men det är sant alltihop.

När jag råkade hitta det här fotot av henne förstod jag varför hon gömmer sig inne i våran dator:

(Hoppas hon inte blir arg för att jag visar det här fotot!!?) Och hur i allsin dar får hon plats med en häst också?

Ibland kommer det paket på posten från henne. HUR kan hon posta saker? Finns det en brevlåda där inne också?  Just nu är hon tyst. Det är nog natt hos henne, för datorns tid och vår tid verkar inte vara samma. ???
Oj vad trött jag blev av att fundera på det här.
Bäst jag sover lite

Idag träffade vi min kompis Akela. Hurra! Hon är en Golden Retriever. Lika gammal ( = ung) som jag.
Vi har inte träffat henne på länge, och hon blev lika glad som jag. Vi hoppade och slet i kopplen och skällde allt vi orkade. För att försöka få människorna att förstå att de måste släppa oss lösa.
Men människor är ju hopplöst dumma *suckar*. Den enda som fick springa lös var förstås odågan Nanette.
För att hon INTE skällde och hoppade och hade sig. Livet är orättvist!
Men Akela tycker mest om mig, så när väl min långsamma slöa mamma orkat gå ända fram till henne, så brydde sig Akela inte om Nanette längre *ler belåtet*
Men sen kom katten Pysen och stal hela showen på något vis. För Akela blir alltid mer intresserad av katten än av oss. Obegripligt!
Han är väl inget spännande!!??? Och om vi stannar någonstans under promenaden så sätter han sig ner och väntar på att vi ska fortsätta. Hur spännande kan det vara!?

Pysen är inte intresserad av andra hundar än mig och Nanette, och inte av andra katter, och han är rädd för alla människor utom mamma (och en som heter Daniel). Så det är så konstigt att flera av de hundar vi möter när vi är ute och går, tycker att han är roligast. ????
Faktum är att en hel del människor OCKSÅ blir mest intresserade av Pysen. De säger att de aldrig har sett någon promenera med två schäfrar och en katt.
Och så är de imponerade över att vi hundar är så snälla mot honom.
Men hallå! Vi har inget val. Det är han som är flockledare i vårt hus.
Och han får den bästa maten, får sova på den bästa platsen, och blir utsläppt om han säger att han vill ut.
Om jag eller Nanette säger att vi vill ut, blir svaret alltid: "Ni får vänta. Vi har ju nyss varit ute" (Vad nu DET har med saken att göra?)  Eller: "Jag ska bara göra det här först"
Och om jag inte gör som Pysen vill så slår han mig i huvudet. Eller om jag envisas med att få ligga kvar i sängen när han vill ha den för sig själv; då borrar han in klorna i min mage. Rätt obehagligt!
Man skulle ha varit katt!

Medicin och annat

Hej! Idag är jag lite stel faktiskt. Man är ju inte 9 år längre. Så vi gick inte så långt idag, och det var ju lika bra det. Eftersom jag har varit så sjuk får jag inte min medicin Canidryl längre. Det KAN vara pga den som jag blev dålig. Och just nu får jag inget alls mot min artros. Det pratas om Glucosamin och Nyponpulver och annat.
Som jag sa häromdagen är jag lite rätt för nyponpulver, eftersom jag har hört att det också kallas kli-pulver. Jag vill inte att det kliar i insidan av min mage!!
Det kan hända att jag klarar mig helt utan medicin. Det finns en JÄTTEBRA grej med medicin: Man får den i korv eller i godis. Alltså får man mer korv och godis om man äter medicin.
Nanette äter kortison på morgonen och på kvällen, så hon får en extra Frolic två gånger om dagen.
Det är FUSK!!!  Oftast lyckas jag förklara att jag också måste ha eftersom hon får. Men det fungerar inte varje gång.
Tydligen ska mamma tvätta nu. Hon har stulit alla mina sköna filtar och dynor och fällar och stoppat ner dem i stora kassar. Jag hoppas att hon ska tvätta dem, och inte kasta dem! :O
Man vet aldrig med henne. Människor hittar på så konstiga saker hela tiden.
Mina grejer behöver inte tvättas. Nu luktar dem hund. När jag får tillbaka dem luktar de rent och tvättmedel.
Urk!!
Men annars är vi allihop lite gladare nu; jag är frisk och vi har en bil som fungerar :)
Ha en bra dag!
Clara-Fina Gullebarn

Hej!
Idag fick vi äntligen åka till Smedstorp. Det är ett av mina favoritställen. Där finns hästar och människor, och ibland flera hundar, men alltid min kompis Corus. Han är dalmatiner och vi är lika gamla, så vi träffades redan när vi var valpar. Han är snäll. Och tycker mest om mig (det gör alla som är kloka)
Det finns snälla människor där, som förstår att vi hundar är mycket viktigare än människor.
Det här är jag och Corus för 8 år sedan

Idag gick vi skogspromenad tillsammans med Corus och Anna (Hon är människa, men en väldigt vettig människa. Ibland är hon närapå lika klok som hund. Fast bara nästan)
Men aldrig får man va´riktigt glad. Det visade sig att det var meningen att jag skulle ha munkorg.
Bara SÅ pinsamt! Mamma trodde att det fanns en risk att jag skulle vilja ha Corus för mig själv och därför bita Nanette.
Jag tycker att det behövs ibland; att bita henne lite alltså. Jag är supersnäll mot alla andra. Men lillasystrar är så jobbiga ibland. Och så förstår hon inte att alla saker, hundar och människor är bara mina. Då måste jag ju få sätta henne på plats. Tycker man. Men icke!!
Det enda bra med munkorgen är att de vi möter tror att jag är farlig. Det är kul och får mig att känna mig stor och stark. (Fast jag ÄR stor och stark. Och bäst)
Det riktigt dåliga men munkorg, förutom att det är förnedrande, är att man inte kan äta hästbajs.
Jag blev lite trött, så nu ska jag sova lite.

Mitt baksäte

När jag läser om det här att blogga står det alltid att man ska bestämma hur ofta man ska skriva i sin blogg, och sen ska man verkligen göra det också. För de som läser, vänjer sig vid hur ofta bloggen uppdateras.
DETTA FÖRUTSÄTTER ATT HON SOM BESTÄMMER ÖVER DATORN LÅTER MIG GÖRA JUST DET!!!!
Och så är inte fallet. Nu är det nästan imorgon, och inte förrän nu behagar hon (som tror att hon äger mig) hjälpa mig att skriva här.
Hon har gjort en massa onödiga grejer som att handla, fixa med bilen, titta på TV mm.
Fast det hon gjorde med bilen var rätt bra. Sätena var alldeles för hala för en så fin schäfer som jag är. Men nu blev det jättebra. Och stadig och stabilt. Och jag kan inte råka ramla ner på golvet.

Baksätesskydd för hund

Men jag vill ha många gosiga filtar och kuddar, så att jag sitta mjukt, och så att jag kan sova skönt.
Hela baksätet är MITT nämligen. Katten Pysen sitter i sin bur om han åker med. Och Nanette sitter i bakluckan. Egentligen har hon det större och bättre än mig. Men samtidigt känns det som om man är finare ju längre fram man får sitta. (Så egentligen skulle jag ju köra, men jag har inget körkort)
Pysen har åkt bil utan sin bur. Han smög sig in i hemlighet. Den gången satt jag faktiskt fram.
Det var bara jag som visste att han var med.
Men till slut började mamma undra vad det var jag gömde, och smusslade med. Hon blev inte så glad att han var med. Det är egentligen skandal! Hon borde ha blivit glad!
Sen ville Pysen plötsligt ut. Då undrade jag om katter verkligen är så kloka som folk säger?
Vi var typ 2 mil hemifrån.
Nu ska jag gå och se vad vi har för riktigt fina och härliga täcken och kuddar som jag kan ha när jag åker bil

Våra dog walkers

Igår fick jag inte skriva något. För vi hade besök. Mina favorit-personer kom och hälsade på. Ulla och Kjell heter de. Innan vi flyttade hit där vi bor nu, kom de väldigt ofta - minst en gång i veckan, och gick långa promenader med mig och Nanette. Ulla är min människa, och Kjell är Nanettes människa.
Fast båda är egentligen mina förstås.
Det här är jag och Ulla

Och det här är Kjell och Nanette. Vi hade varit ute och gått, så vi var lite leriga (och tvingades in i duschen efter fotograferingen). Alltså: Vi hundar var lite leriga. Människor är ju så larviga så att de har skor och sånt.

Igår gick vi och mamma promenad med Kjell medan Ulla var och klippte håret, eller hur det var.
Sen följde de med oss hem. Människor är så tråkiga: De satt mest vid bordet och pratade och pratade. Mest om tråkiga saker. Jag försökte aktivera dem lite (människor behöver aktiveras!); försökte få dem att leka med min boll. Jag fick jobba hårt innan det lyckades.

Ny bil. Får mat

Igår hann jag inte skriva här. För mamma var iväg och gjorde massor med saker - och lämnade mig ensam hemma med de andra djuren nu igen. Hrmf!
Sen visade det sig att hon bytt ut bilen. Och vi fick provåka den nya. Den är röd, och jag tycker mycket om rött. Och rosa.
Nanette hade mer plats och satt högre upp i den nya, så hon såg alla hundar bättre än förut och kunde skälla på dem - jag hjälper till att skälla, vare sig jag ser dem eller inte. Det är en av de få situationer när vi är helt överens. Mamma är inte överens med oss. Men vi är två mot en. Ha!
Mina höfter och armbågar protesterar när jag ska hoppa så högt, så jag får sitta i baksätet. (Fast jag VILL sitta i framsätet!)
Det var inte bekvämt. Istället för det noppiga tyget indränkt i hundhår i den gamla bilen, var det i den här halkigt läder. (Då förstod jag vad det var som luktade så konstigt) Mina tassar gled omkring hur som helst. Och filten som matte lagt ut åt mig halkade iväg hela tiden.

Ändå är jag glad att vi har bil igen :)
Vi ville ut och åka idag igen, men mamma var för trött *himlar med ögonen*. Hur jobbigt kan det vara att sitta där framför ratten? Va?

Nu får jag i alla fall mat. GOD mat! Godare än Nanette får *ler belåtet*
Jag får ris och kyckling och grädde. Och mat från en dyr burk, som är för hundar med magproblem.
Jag tror att jag ska låtsas ha ont i magen resten av livet.....
men faktum är att jag mår bra igen. Även om jag har ont i lederna, eftersom mamma inte vågar ge mig min medicin. Hon säger att jag kanske ska få nyponpulver. Min kompis Daniel säger att nyponpulver kliar alldeles förfärligt. Det låter inte så lockande.
Vi får se!
Nu måste jag gå ut i köket och se till att Nanette inte får av min mat!

Svamp

Av mina Amerikanska vänner har jag fått veta att ordet "matte" inte fungerar att översätta rätt. Så i fortsättningen får jag kalla henne mamma (Urk! Min riktiga mamma är champion och medlem i Svenska Kennelklubben, men den här!!), så att det blir rätt även på engelska.
Idag blev jag jätteglad. Vi fick besök av den snällaste prästen i hela världen. Men sen kom besvikelsen direkt: Mamma och han gav sig av. Utan oss!!

Men nu har hon lovat att vi ska få en ny bil. Kanske redan imorgon. Så då kanske man äntligen kan få åka ut till Smedstorp och hälsa på min pojkvän Corus. Och åka och bada. Och åka ut i skogen.
Hoppas bara att det inte finns svamp! När det finns svamp i skogen går mamma så långsamt att man håller på att bli galen.
Hon försökte lära mig att hitta svamp (jag kan hitta vad som helst. Jag är världsbäst på det), men förutsättningen är att man har lite svamp att träna med, så att jag helt säkert vet vad vi letar efter.
Och det året hittade hon bara 3 stycken (för att det var så torrt eller vad det var?), obetydligt mindre än en nagel på lillfingret. De luktade bara damm. Och damm vet jag redan hur det luktar eftersom jag bor ihop med min mamma.....
Nästa år åt jag upp de kantareller jag hittade, och det var tydligen inte meningen???
Så nu letar hon själv. Hon är urdålig på att leta. Eller: letar gör hon, men det tar lång tid innan hon hittar de första. Och vi har så tråkigt när vi följer efter i snigelfart. Och sen hittar hon plötsligt massor, och då ska man sitta still och vänta i evigheter.

Jag mår i alla fall bättre. Och äntligen fick jag MAT! Ris och kyckling och grädde.
Och ikväll mat ur en burk med speciell mat för hundar med ont i magen. OJ vad god! Nanette var så avundsjuk.
Hehe!
Men jag fick sorgligt små portioner.

Svältkur

I den här familjen straffas man om man är sjuk. Det här är hur det BORDE vara:
Jag ska få extra god mat, och mycket korv, blodpudding och kött och godis.
Sen skulle jag få presenter, som t ex nya bollar. Och lite mer godis.
Och så skulle matte leka med mig (bara mig. Inte Nanette också, för hon är ju typ frisk)
Vi skulle kasta min favoritboll mellan oss, och ha dragkamp, och leka  kurragömma (= hide and seek)
Och så skulle jag ensam få ligga i hennes knä och bli klappad hela tiden.

Och så här ÄR det: Jag får ingen mat! Inte nog med att man kräks, man ska svälta ihjäl också. Nu är jag så mager.
Nu lägger matte sig i och säger att jag inte får skriva att jag inte får mat, eftersom jag fått både frukost och lunch. Jo, det är i och för sig sant, men vad fick jag? Lite filmjölk med tre matskedar uppblött torrfoder. Och samma till lunch. Det var så lite att jag trodde att skålen var tom när jag tittade i den.
Och istället för att bli kelad med, så fick jag manikyr och pedikyr. Vilket jag inte gillar speciellt mycket.
Nu har jag låtit bli att kräkas hela dagen, så nu hoppas jag att jag ska få mat innan jag tynar bort.
Åtminstone ris och fisk, eller omelett. Eller VAD SOM HELST!

Nu tror jag inte jag får låna datorn längre (jag behöver en egen!)
Ha det bra allihop!
Clara

Idag är jag lite sjuk. Då tycker jag att allt annat borde avstanna, och jag vara helt i centrum. Men inte då!
Och jag fick t o m ogillande blickar av matte för att jag kräktes i hennes säng istället för på golvet.
men det var ju av ren omtanke, så ingen skulle behöva kliva i det. Men ingen uppskattar mina försök att vara omtänksam och trevlig.
Sen när det var dags kommer chocken; Nanette och Pysen får vanlig mat, och vad får jag????
Svar: Filmjölk!! Men hallå! Det är inte hundmat! Människor äter det, det vet jag. Och kanske någon konstig djurart som...ja, inte vet jag...flodhästar kanske? Eller papegojor? Inte hundar iaf.
Men jag var ju hungrig, och rädd att Nanette kanske ville ha (hon har jättekonstig smak ibland), så jag slickade motvilligt i mig sörjan.
Nu är jag sååå hungrig!! Men den enda som når upp till kylskåpsdörren säger att jag måste vänta.
Först ska vi tydligen gå ut. Och sen ska jag få LITE mat.
Inte nog med att man mår illa. Dessutom ska man tydligen svälta ihjäl.
Har försökt alla knep jag kan, men det hjälpte inte ens att lägga huvudet i mattes knä och titta bedjand på henne och säga: Jag älskar dig!
Hon liksom genomskådar precis allt. Jag förstår inte hur hon gör det?
Men logik är inte hennes starka sida; om man kräks upp maten behöver man ju MER mat, inte mindre.
Obegripligt!
Jag är ledsen att det här bara handlade om att jag mår illa. Men sånt är livet ibland.

Vem får ligga i soffan?

Vi har ett stort problem i det här huset; det finns bara en soffa.
Egentligen är det ju inget problem; naturligtvis är det jag som ska ligga där. Och om matte är snäll kan hon få sitta i ena hörnet och klappa mig på huvudet.
Men hon är den lataste människa jag har träffat, och vill LIGGA och titta på TV. Vi brukar lösa det genom att lägga oss ovanpå henne. Två stora schäfrar och en katt. Det knakar alltid oroväckande i soffan.
Och matte börjar genast klaga på att hon inte kan se TVn för alla tassar och svansar.
Om det bara är jag brukar vi kunna få plats båda två.
Men det VERKLIGA problemet ser ut så här:

HUR kan en katt ta upp mer plats än 2 schäfrar? Obegripligt. Och han vägrar flytta sig. Jag har försökt många gånger. Men det slutar alltid så här:

Han slår mig i huvudet eller på nosen, och sen lägger han sig ner och somnar om. Själv får jag ligga på golvet.
Katter borde veta sin plats! Den här tror att han är the pack leader = flockledare. *suckar*