Nu har det varit lite varmare några dagar :)  Det är jättebra för mig.
Jag har inte lika ont i mina leder när det är varmare.
Men jag haltar väldigt mycket.
Därför vill mamma inte att vi ska gå så långt på promenaderna.
Jag vill gå långt!!!!
Det kan jag inte när det är kallt, så det gäller ju att passa på när det är plusgrader.
Men vissa somliga förstår inte det *suckar*
Jag och Nanette vill se nya spännande saker, och nosa på andra platser än de vanliga.
I och för sig vill vi gå på våra vanliga ställen också. Så att vi kan hålla koll på vilka hundar som har gått där idag, och vad de har gjort och så. Det är som att läsa tidningen; vi vill veta vad som händer.
Men om du tänker på vad som står i tidningen: Det står ju inte bara om vad som händer i ditt eget lilla kvarter, eller hur?
Därför borde mamma förstå att vi vill gå långt hemifrån också, men...
Jag vet att vi inte kan åka till Femöre, för där är bara is och snö och jag skulle halka på klipporna.
Och vi kan inte åka till Smedstorp för det blir för kallt för mig.
Men ändå!!!
I förrgår fick vi åka bil, och sen gå promenad på ett nytt ställe. Det var bra!
Men annars får jag gå alldeles för korta bitar.
Hon tycker att jag haltar för mycket.
Eftersom jag har känt henne i snart 11 år är jag ju rätt säker på att hon skyller på det, för att hon själv ska slippa gå långt. Hon är otroligt lat nämligen!!!
Om hon nu är så rädd om mina ben har jag en jättebra lösning: Hon kan bära mig!!!
Det vore bra. Då kommer jag högre upp också, och får bättre utsikt.
Hon säger att jag är för tung. *förnärmad*
Jag får så lite mat, så nu väger jag nästan ingenting.
De vägde mig när jag var på djursjukhuset. Jag väger bara 36 kg. (5.6 stones om jag har räknat rätt)
Hon får gratis träning! utan att gå på gym och sånt.
Hon borde vara tacksam för den chansen

Smart idé

Jag ÄR verkligen världens smartaste schäfer (och vackraste!)
Idag kom jag på en jättesmart idé. Det här är också ett tips till andra hundar, men jag tror att de flesta andra hundar inte kommer att klara det.
Det är möjligt att jag har nämnt det förut? Jag får inte tillräckligt med mat!!!!
Det är ett stort problem, som jag kanske har löst nu.
Mamma gör i ordning både frukost, lunch och middag åt oss på morgonen.
Sen står torrfodret i olika skålar på köksbänken nästan hela dagen.
Jag kan inte hoppa upp på bänken. I alla fall inte nuförtiden.
Men idag kom jag på att det finns en familjemedlem som faktiskt kan hoppa upp:

 Sen återstod bara att förklara för honom vad jag ville att han skulle göra.
Det är inte lätt, eftersom katter inte kan hund-språket.
Det är därför jag tror att de flesta hundar inte kommer att klara det här, även fast världens smartaste schäfer redan har tänkt ut själva idén åt er.
Men eftersom jag är så klok och smart lyckades jag får honom att förstå vad jag behövde hjälp med.
Det tog tid, för han klarade bara att hämta en bit åt gången.
Men alternativet var ju att inte få något alls, utan att istället vänta typ 2 timmar, så det var okay ändå.
Han hoppade upp, hämtade en bit, hoppade ner och la den framför mig på golvet.
Sen hoppade han upp på bänken igen och hämtade nästa.
Men vi var så upptagna att vi inte märkte att mamma komma smygande (hon borde ha träskor! Eller en bjällra runt halsen. Så att vi hör när hon kommer)
Så sen la hon ett lock på matskålarna *trumpen*
Nu måste jag lära Pysen ( =katten) hur man tar bort locken.

Det gick inte så bra med min nya medicin Metacam :(
Jo, den fungerade. För jag fick mindre ont nästan direkt.
Men jag blev sjuk av den. Precis som vår vanliga veterinär trodde att jag skulle bli, och därför skrev han aldrig något recept på den.
När jag var på sjukhuset i onsdags, tyckte de att jag ändå skulle prova. Och mamma sa att hon provar gärna. Själv har jag aldrig någon talan, och då är det ändå mig det handlar om.
Fast jag skulle ha hållit med. Att det var värt ett försök.
Men igår kväll började jag må lite illa.
Och idag kräktes jag och nu mår jag väldigt illa. Jag lät till och med Nanette få äta upp min mat, och då förstår ni ju att jag är i det närmaste dödssjuk.
Nu har vi provat nästan alla mediciner som finns.
Mamma säger att hon ska prata med vår vanliga veterinär om cortison.
Det verkar konstigt! Nanette får cortison mot sin allergi.
Jag är bara allergisk mot Nanette och mot att dela med mig av mina saker, och mot det hjälper inga tabletter, tro mig!
Vi får se!
Nu måste jag vila lite. Man blir trött av att må illa och av att inte kunna äta

Hej!
Idag mår jag bättre. Och än så länge tål jag min nya medicin, men både mamma och jag är lite oroliga för att jag ska börja må illa igen.
Den är smärtstillande, och det känns väldigt bra!
Det är droppar. Som jag har sagt förut föredrar jag tabletter.
Det är som med pulvret; om man har sett många deckare på TV är det olustigt att se hur någon står och droppar något på min mat. Hu!!
Den smakar inte illa egentligen, men eftersom jag är världens smartaste vägrar jag att äta den om jag får den på min vanliga mat.
Kattmat eller leverpastej är det enda jag godkänner. Man ska väl ha NÅGON nytta av att man måste ta mediciner!!!
Idag har mamma "frostat av frysen". Det betyder att hon stänger av frysen och bär ut alla grejer som låg i den på balkongen.
När frysen är varm så sätter hon på den igen och bär in alla grejer från balkongen och lägger dem i frysen.
Men alltså!!!
Snacka om onödigt arbete!!!
Människor är inte kloka! Så är det bara.
Och alla såna knäppa idéer gör att hon får mindre tid till viktiga saker som att leka med bollar och klappa mig och sånt.
Jag behöver en handbok i hur man dresserar människor!!!

Dagen efter

Hej!
Idag mår jag bra igen. Och mat får jag också.
Jag ska berätta senare precis vad som hände. Veterinärerna tog kort på mig och sa att de ska visa dem på sin hemsida, så då kan jag visa er fotona.
Jag är, som ni alla vet, unik, så därför tog de kort på mig!
Jag gjorde mitt bästa för att posera och se snygg ut på fotona, men det var inte lätt för jag hade ont, och så hade de hade gett mig en lugnande spruta först.
Fast jag tror att de hellre borde ha gett den till mamma. Hon var mycket oroligare än vad jag var.
Jag hade panik hemma, och var lite orolig i bilen.
Men när vi kom till Djursjukhuset blev jag lugn. Helt lugn. Jag förstod ju att veterinärerna skulle hjälpa mig.
Jag fick mycket beröm för att jag var så lugn och snäll.
Äntligen några som förstår vilken fantastisk hund jag är!!
Sen minns jag inget mer. Jättekonstigt! Jag måste ha somnat. Bara så där! ?
När jag vaknade var jag snurrig i huvudet, och hade ett plåster på frambenet, och där gjorde det ont, och så kunde jag inte gå.
Jag bestämde mig för att resa mig upp, men benen lyssnade inte på mig. Ganska läskigt faktiskt!
Och så hade jag ont i munnen. Och lite ont i halsen.
När jag kunde gå igen fick vi åka hem.
Mamma fick lyfta in mig i bilen.
Det var jobbigt att ta sig från bilen till lägenheten.
Jag tyckte att mamma kunde bära mig, men hon sa att jag väger för mycket!
Det säger hon bara för att hon ska kunna ge mig (so that she have a reason to give me) mindre mat!
Vi vägde mig hos veterinären och jag hade gått ner 4 kg, så jag väger inte mycket alls!
Till slut kom vi hem i alla fall. Nanette blev glad att se oss.
Men sen blev det tråkigt!! Jag fick ingen mat!!! Ingen alls!! Det är så ORÄTTVIST, för Nanette fick äta.
Själv fick jag vara hungrig och olycklig ända till sent på kvällen.
Men idag mår jag bra, fast jag har lite ont i munnen.
Och så får jag en ny medicin.
Och MAT!!!

Hej!
Idag har jag varit på sjukhus. Jag kan berätta imorgon.
De sa att jag inte får äta något förrän sent ikväll, och inte ens dom om jag är trött och yr.
Så nu är jag JÄTTEPIGG!!! Nu ska jag bara övertyga mamma om det.

Märgben

Idag åkte mamma och handlade utan oss IGEN! *ledsen*
Då kräver vi att hon kommer hem med mutor!!!
Idag hade hon köpt märgben. Godkänt betyg!
(Till mina engelska läsare: på svenska använder vi samma ord både för ett hundben och för framben och bakben som man går med. Och översättningsprogrammet här översätter lite hur som helst mellan de två orden)
Men sen utsattes vi för tortyr: Hon satte in dem ugnen, och vi fick dregla och vänta
Hon gör det av ren elakhet: För att kunna peta ut en del av märgen.
Men hallåå!! Den är det godaste; den ska man inte ta bort!!!!
Hon påstår att jag blir förstoppad av för mycket märg. Det gör inget!!! jag lovar!
Och så säger hon att hon sparar den och att jag får lite av den i min mat då och då.
Vem tror på det? Inte jag i alla fall.
När vi var nästan döda av hunger fick vi dem.
Nanette kastade sig över sitt och började gnaga, medan jag la mig och höll mitt mellan framtassarna och väntade. Jag är världsbäst på att vänta *sträcker på mig*
När hon hade gnagt av allt kött på sitt ben började jag med mitt. Hehehe!
Det är det bästa av allt när vi får goda saker: Att vänta tills hennes är slut och sen ligga och äta upp mitt medan hon avundsjukt tittar på!
Men mitt i alltihop sa mamma att nu skulle vi gå ut och gå.
Och DÅ blev det komplicerat!!!!
Medan mamma satte på mig mitt täcke sprang Nanette förstås och stal mitt ben. OACCEPTABELT UPPFÖRANDE!!!
Sen när mamma satte på Nanette en sele med reflexer, sprang jag och tog hennes ben.
och sådär höll vi på, med både halsband och koppel.
Så sen visste jag inte riktigt i vilket rum vilket ben låg.
Jag tänkte på det hela promenaden och kunde inte koncentrera mig på att nosa och sånt.

När vi kom hem rusade vi båda iväg och försökte hitta mitt (mine). Båda ville vi ju ha mitt (mine), eftersom det var mest kött kvar på det.
Av någon konstig anledningen var det Nanette som hittade det. *förgrymmad*
Och mamma lät henne behålla det, och sa att om jag inte varit så elak till min läggning utan börjat äta på mitt direkt när vi fick dem så skulle det inte bli så här.
Elak till min läggning!!!??? Jag är världens snällaste schäfer!!
Medan mamma lagade middag till oss lyckades jag få tillbaka mitt ben i alla fall. Medelst hot! Hehe

Möte

Allt som vi tycker är riktigt roligt, får vi inte göra.
En rolig sak som är förbjuden är att skälla på andra hundar. Men vi gör det ändå Hehe!
I alla fall försöker vi.
Vi låtsas att vi glömmer bort att vi inte får skälla.
Men om mamma får syn på den andra hunden före oss, så påminner hon oss om att vi inte får, och då är det lite svårt att skylla på glömska. Hm.
Därför måste vi spana hela tiden, så att vi ser hundar före mamma, så att vi hinner skälla lite.
Idag behövde vi inte spana. För två andra hundar började skälla på oss. Och vi hann börja svara innan mamma sa till oss att sluta.
Nanette är larvig och godissugen, och hon vet att vi får godis om vi inte bryr oss om den andra hunden, så hon var tyst sen.'
Jag kompromissade: Jag skällde ett och annat voff, och var tyst däremellan.
Helt onödigt att jag var tyst förresten för jag fick inget godis ändå. *förtrytsamt*
Nanette började skälla litegrann några gånger. Det var svårt att låta bli, när den ena av de andra hundarna skällde och hoppade.
Sen rymde den från sin mamma och kom springande i full fart till oss, och sen sprang den i stora cirklar runt oss och skällde.
Vi har en väldigt elak mamma, så hon använder såna halsband som gör att vi inte kan rymma. Elakt!
Varje gång den andra hunden kom fram till oss släppte mamma efter på Nanettes koppel, så att den andra stannade där och inte kom fram till mig.
ORÄTTVIST! ORÄTTVIST!!!!
Sen kom den andra mamman för att hämta sin hund. Det gick inte så bra (Did not work at well) om jag säger så. *ler i mjugg*
Och så sa hon att det var våran mammas fel att hennes hund kröp ur sin sele och rymde *himlar med ögonen*, för det berodde på att jag och Nanette skällde. (barked) *himlar med ögonen igen*
Mamma börjar bli gammal och klok så hon sa inget *FÖRVÅNAD*
Men för en gångs skull måste jag nog ställa mig på hennes sida. För det kan inte vara varken hennes eller vårt fel om någon inte klarar att hålla sin hund kopplad, och om den inte lyder alls när hon ropar på den.

Det tog tid innan hon lyckades få tag på hunden. Och där stod vi och var avundsjuka när vi såg den springa runt och leka.
Jag skulle ha kommit tillbaka direkt mamma ropade, för hon hade min boll i fickan (och så är jag världens lydigaste!) Nanette skulle också ha kommit. För i den andra fickan har hon godis (mamma alltså! Inte Nanette! Hon har inte ens några fickor)

Idag kom det mycket riktigt en fotograf hit. En riktig! :O
Han var väldigt trevlig och hälsade på mig först, innan han hälsade på de här andra som jag bor med.
Men sen blev allt fel på slutet ändå.
För mamma gick med på att de fick fotografera henne!!
Jättekonstigt för det första. Den enda gång hon gått med på att bli fotograferad är när de små barnen är här.
Annars var senaste gången år 2003.
(Och då var jag med på fotografierna jag också. Bredvid mamma ser man ännu bättre hur söt och vacker jag är! Kontrasten liksom!!!....)

Och då var det väl onödigt att göra ett undantag precis just idag, tycker jag nog.
Det är ju skillnad på foton som människor har i sina egna datorer eller i fotoalbum, och på foton som ska in i en tidning!!
Jag hoppas det är en liten tidning som ingen läser!
Jag vägrade vara med på bild!
Egentligen älskar jag att bli fotograferad, men....och...här....får ni tänka själva!
Man vill ju slippa skämmas om jag säger så.
Det är obegripligt att de fotograferar mamma när världens vackraste schäfer finns alldeles bredvid
Dessutom: Hon vill egentligen inte vara med på något foto. JAG VILL!!! Jag vill att det ska vara jättestora bilder på mig i alla tidningar!!!!
Så det är som jag sa: Allt blev fel.

Fotograf

Idag drar mamma omkring med dammsugaren *suckar*
Då är vi i vägen hela tiden, och den brummar och har sig och katten blir rädd.
Hon har diskat också. Så då undrade jag förstås vem som ska komma, för sånt besvär gör hon sig ju (she only trouble herself with such), som jag har berättat tidigare, bara när vi får besök.

Hon sa att det kommer en fotograf från någon tidning. Och en som jobbar hos dem vi hyr lägenheten av.
Då blev jag VÄLDIGT orolig.
1: Om hyresvärden kommer hit och ser hur vi bor och vilka vi är blir vi väl vräkta kan jag tro. Huu!
2: En fotograf!!!!??? Jag tar för givet att det är mig de vill fotografera i så fall!?
Katten går och gömmer sig. Han är rädd för alla människor utom mamma (och Daniel).
Så honom kan de inte fotografera. (They cant take pics of him)

Nanette är ju inte intressent alls (interesting at all),
och inte speciellt söt (i alla fall inte om man jämför med mig), och är bara svart och lurvig liksom.
Och mamma....... *sväljer*
sätter de in en bild på henne i tidningen kommer jag att skämmas livet ur mig. I alla fall om skriver vad hon heter också.

Nej det måste vara så att de har fått reda på att Världens smartaste, vackraste och modigaste schäfer finns här, och då kommer de för att fotografera mig, och intervjua mig och så.
Det är ju väldigt bra när jag tänker efter. Äntligen kanske jag får den uppmärksamhet jag förtjänar?!

Jag kan behöva något som piggar upp  mig, för jag har väldigt ont i benen av kylan :(
Imorgon ska jag berätta hur det blev. (Om hon som tror hon bestämmer över mig låter mig låna datorn)

Tråkigt

Hej alla!
Anledningen till att jag inte har skrivit varje dag (fast nu skrev jag iaf två dagar i rad) är för att det inte händer några (any) roliga saker. Faktum är att det inte händer några (any) saker alls.
Det beror på att det är vinter.
När man ska berätta om vintern blir det vanligaste ordet: inte.
Det är inget roligt ord minsann!
Kylan gör att jag får värk i mina leder, så vi kan inte gå långa promenader. Det är tråkigt.
Och jag kan inte heller springa eller leka.
Dessutom finns det ändå ingenstans att göra det på, för det är antingen jättehalt, eller djup snö eller stenhård snö som är alldeles knölig.
Det är inte alls som gräs och sand.
Vi får nästan inte vara lösa alls, för det är ju mörkt jämt (all the time).
Och så är det massor med harar här, för de svälter när det är vinter och kommer därför ända hit, även på dagarna.
Mamma vill inte att vi ska jaga hararna. För då kan vi av misstag komma ut bland (among) bilarna.
Det är mest Nanette som jagar harar, så jag borde få vara lös JÄMT. Men som vanligt straffas jag, fast det inte är jag som är olydig.
Nu lägger sig mamma i och säger att jag är lös nästan hela promenaderna.
Att hon bara sätter på koppel när det kommer andra hundar och när vi går på gatorna.
Det kanske i och för sig är lite sant, men jag vill att jag ALDRIG ska ha koppel, och vi går mycket på gator, för det finns nästan ingen annanstans att gå eftersom det är vinter.
Vi kan inte åka och bada.
Och inte gå i skogen.
Vi får inte åka till Smedstorp, för det blir för kallt för mig.
Vi längtar efter att få åka dit.  Och springa lösa. När det inte är (not is) vinter kan man springa överallt och åt alla håll. Inte bara gå där de har plogat en gångväg.

Så vi är hemma och har tråkigt, och extra värk.
När jag var valp, för 10 - 11 år sen sa de att nu blir det aldrig mer snö eller minusgrader i den del av landet som vi bor i, för nu kom växthuseffekten.
Jag vet inte vem växthuseffekten är, men han har då inte kommit ännu, för det är snö och minusgrader VARJE vinter. Och länge!
Mamma säger att det sa de t o m 10 år tidigare också. Att nu hade vi sett den sista vintern med snö och is.
(De kanske menade i (maybe they meant) Afrika? Fast där (Although there) har de väl aldrig haft snö? Växthuseffekten kanske bor där?)

Jag kan ju inte skriva varje dag att (that) allt är tråkigt och att det inte händer någonting alls.
Eller berätta vad vi åt till middag.
För DET är tråkigt! Vi får alltid samma sak: Äckliga, stenhårda kulor, som en gång varit mat. Jag tror att det en gång har varit mat, men nu är det inte mat tycker jag. Mat ska vara nykokt och god!
Jag har prövat att matvägra (refuse to eat) för att få godare mat. Det fungerade när jag var valp.
Men nu fungerar det inte.
"Vad bra!", säger min otäcka mamma. "Du behöver banta"
SKA HON SÄGA!!!! (And that should come from her!!!)

Vet ni vad växter är? Det är gröna (oftast) grejer som växer ute. Och blommor och träd och sånt.
Min mamma är (som alla har förstått vid det här laget) jättetokig.
Hon har såna INOMHUS *suckar*
Hon har släpat hit påsar med jord (det ska man också bara ha utomhus! Det är sånt man går på när man är ute (Its what you step on when outdoors) och hällt den i krukor och ställt dit stackars växter, som säkert är jätteledsna för att inte få vara ute.
De sitter ju fast (they are stuck there), så de kan inte följa med på promenad.
Hon tror att de också är husdjur nämligen *tittar i taket*
Hon matar dem med något från en flaska som  hon häller i vatten och sen häller hon vattnet på jorden (on the soil).
Tydligen fungerar det, för de har fortsatt att växa år efter år.
Flera stycken är stora som träd. (Tur för henne att jag inte är hanhund!! Hehe)
Och hon pratar med dem *himlar med ögonen*.
Det är lite otäckt att bo ihop med en person som pratar med träd.
Jag har inte bara en ohängd hund och en bortskämd katt att tävla mot när jag vill ha mammas uppmärksamhet. Jag måste konkurrera med växter också *suckar*
Kan NÅGON förstå varför man pratar med blommor när man har världens vackraste och smartaste och bästa schäfer?
Nej jag tänkte väl det!

De andra klagar

Det är jobbigt här.

De andra klagar så mycket

Nanette skriker och klagar och gnäller hela tiden. Och katten jamar och klagar.
Det är bara jag som är tyst och snäll.
Ändå är det mig det är mest synd om.
Nu när det blev kallt igen har jag jätteont i mina höfter, speciellt den ena. Jag har så ont att jag haltar när vi är ute och går. Det gör ont och är jobbigt.
Men jag klagar minsann inte.
Jag har ont i armbågarna också. Det är jättejobbigt.
Men jag gnäller inte för det.
De andra två får mer mat än mig. Jag är säker på att de får godare mat också.
Men jag beklagar mig inte över (dont complain) det heller.
För jag är världens mest tåliga och överseende!


Mamma stjäl mina bollar och lägger dem på hatthyllan. För att få behålla åtminstone en av dem måste jag bära på den (carry it) hela tiden. Det blir man trött av kan jag tala om.

Jag måste hålla koll på alla mina leksaker hela tiden. Annars tar hon dem för mig.

Men jag klagar inte!
Och ibland vägrar hon att leka med mig.
Inte ens det klagar jag över.
Jag är så snäll och så tålmodig.
Men får jag något tack för det? Nejdå. Hon tar bara för givet att jag ska vara tyst och snäll, och att jag ska stå ut med precis allt.
Det är precis fel. Det ska vara tvärtom!
Det konstigaste är att mamma säger att det är JAG som klagar mest. Inget kunde vara mer fel.

Det är alltid problem med människor

Min mamma är så korkad *suckar*
Jag försöker få tillbaka två av mina bollar. De ligger i hennes jackficka. Jag har försökt allt.
Hon förstår att det är något jag vill, men inte vad.
När jag skäller och springer ut i hallen, klappar hon mig bara lite förstrött på huvudet och säger att vi ju precis kom in, så hon tänker inte gå ut igen.
Jag försökte visa genom att komma med den annan boll.
"Jaså vill du leka!?", sa hon och började kasta den bollen.
Är alla människor så här dumma eller är det bara min (mine) som är det?
Jag förstår att de inte kan vara lika smarta och vackra som en schäfer, för vi är ju bäst. Men ändå.

Jag anade att detta kunde hända. Det var när vi skulle gå ut. Jag blev plötsligt så orolig för tre av mina bollar. Jag ville inte att (was afraid that) något skulle hända dem medan vi var ute, så jag tyckte att det var lika bra att ta med dem.
Då behövde de inte känna sig ensamma heller.
Men vissa somliga är kallhamrade och sa att de tycker säkert att det är skönt att slippa mig en stund (probably like to get rid of me for a while), och att alla kanske inte drömmer om ett liv i en dreglande hundkäft.
Såna uttalanden ska man bara förbigå (should just be responded to with) med tystnad.

I alla fall vägrade jag bestämt att gå ut utan dem, och jag kan ju inte bära alla tre samtidgt. Det finns en risk att folk tror att jag är ett marsvin, som har två stora påsar på varje sida om munnen (eller är det pekineser jag tänker på? Jag är inte så bra på hundraser, förutom schäfer då. Jaja)
Det är därför jag måste få med mamma på idén, vilket alltid är ett hårt jobb, oavsett vad det gäller.
För hon behövde bära på (carry) åtminstone två av dem. Helst alla tre.
"Jag har inte tillräckligt stora och tillräckligt många fickor"
Det har hon visst! (She does have that!) Om hon bara tar ur alla onödiga saker som nycklar och telefon och sånt.
"Ja jag kan ju lämna (leave) hundgodiset hemma"
Ja ni hör! Jag bor hos världens elakaste människa.


Till slut insåg hon att det lättaste var att ta med sig bollarna ut, för Nanette hade bråttom och var väldigt otålig där i hallen (in the hallway). Hon förstod inte alls hur viktig den här diskussionen var, utan ville bara att vi skulle gå ut.

Så bollarna fick följa med *ler belåtet*
Sen kom förstås ett annat problem när vi kom hem: JAG VILL JU HA TILLBAKA BOLLARNA!!!!!!!!
Hon gav mig en av dem precis när vi kom hem. Eftersom jag vägrade att röra mig (move) annars.
Men nu har hon tydligen glömt att dom är i hennes ficka.
Eller det troligaste: Hon tänker ta dom.
Hur gör man om man är hund och vill ta ner en jacka från en galge? Dra i jackan fungerar inte. Det vet jag redan. Och så vet jag redan att det är en dålig idé av andra orsaker. Om jackan till exempel skulle gå sönder kan det blir väldigt obehagligt.
Jag ska gå och göra ett nytt försök. Hon kan ju inte vara HUR dum som helst.(THAT stupid) Eller?

Hej!
Först en sak till dem som läser den här bloggen på engelska: Om orden agency eller bureau används, så är det fel. Det ska vara drawer. Överallt där det står agency eller bureau är det det svenska ordet för drawer jag använder.
Och det är översättningsprogrammet som struntar i att jag börjar på new paragraphs.

Jag har ju berättat vad städa (cleaning) är för något. En helt onödig sysselsättning.
Fast det finns något som är ännu mer onödigt: Att flytta omkring saker. Det håller mamma på med just nu.
Vet ni vad skåp är? Det är som ett gömställe. Med en dörr. Både jag och katten kan öppna skåp. Det finns en speciell sorts skåp som heter garderob.
På nätterna öppnar katten alla våra garderober (vi har många) och så plockar han ur en massa grejer som mamma har därinne. Som skor till exempel.
Men sen finns det en dum sorts möbel som heter byrå.
Den har lådor. Och varken jag eller katten har kommit på hur man öppnar dem, så där kan mamma gömma saker, och jag kan inte få tag i dem. Jättedumt!

Nu undrar ni kanske varför jag berättar om helt ointressanta möbler?
Vi har flera olika byråer. Och idag flyttade mamma allihop. *suckar*
Den byrå som stod i hallen står i vardagsrummet nu, och en av dem som stod i vardagsrummet står nu i sovrummet. Osv.

Och då måste hon tydligen flytta alla saker som låg i lådorna (the drawers) också. Jag har ingen aning om varför.
Det tar jättelång tid och nu ser det ut som om vi bor mitt i en loppmarknad.
En loppmarknad där alla bra saker har blivit sålda, och bara det som ingen vill ha finns kvar, och där det har dragit fram en mindre orkan.
Men det var ändå lite bra, för hon hittade min röda boll som jag har letat efter länge.
Hon hade förstås lagt den där av ren elakhet. Själv påstår hon att hon inte ens visste att det var där den var, vilket jag inte tror ett dugg på.
Röda bollar är för det mesta de bästa bollarna. Och den här är en av mina absoluta favoriter.
Nu vågar jag inte lämna den ur sikte. Då stoppar hon bara tillbaka den i en annan byrå.
Det är jobbigt! Jag måste bära med den överallt.
Just nu har jag lagt ifrån mig den. Och när jag äter måste jag också släppa den. Precis bredvid matskålen så att jag når den om någon försöker stjäla den.

Jag vägrade att gå ut utan bollen. Så mamma hade den i sin ficka när vi var ute på promenad.
Det var bra medan vi var ute, för då slapp jag bära den själv, och så kunde jag nosa på marken, och skälla på en annan hund. Det går inte om man har en boll i munnen.
Men det var nervöst också, för jag var ju inte säker på att jag skulle få tillbaks den.
Nu måste jag ta hand om den igen.
Hej så länge
Clara-Fina

Hej!
Nu har jag inte skrivit på flera dagar. Mamma har varit lite sjuk och inte orkat hjälpa mig.
"Då får ni i så fall kortare (shorter) promenader istället", sa hon.
Det kallas utpressning och är inte lagligt!
Idag ska hon åka och handla, och vi ska inte få följa med *förgrymmad*
"Det är för kallt för dig att vänta i bilen", säger hon.
I så fall kan hon väl ta med mig in i affären då!? Men nej! Hundar får inte följa med in i affärerna. (shops)
Det är diskriminering.
Och så är det inte riktigt sant. Hundar får följa med in i den affären där man köper hundmat, hundgodis och leksaker. Och det är den enda affär (store) hon behöver handla i om ni frågar mig.
Men jag antar att hon återigen tänker slösa bort våra pengar på tomater och bananer och annat oätligt *suckar*
"Du får stanna hemma och vakta huset", säger hon.
Det är jobbigt! Man blir jättetrött.
Om hon tar med mig behöver huset inte vaktas. För jag är det enda som är värt något.
Så det gör inget om någon kommer och stjäl våra saker. Det vore nästan bra för då kanske vi får nya grejer och möbler?! Istället för allt skräp vi har nu.
Nu ska hon stänga av datorn också.
Det är ett hårt liv att vara hund här


Den automatiska översättningen väljer ofta fel ord. Då sätter jag rätt ord inom parentes på engelska. Då ändras ofta översättningen till det rätta ordet även i texten. Och allt ser konstigt ut *suckar* Men mina läsare är smarta, så ni förstår ändå :) Och när jag börjar på ett nytt stycke ( fresh paragraph) struntar de i det i översättningen

Tuggben

Hej!
Igår var vi och handlade. Och vi fick faktiskt följa med. (got to come with her) Tydligen gör det inget om vi andas när det är plusgrader. ??? Det är något om att det blir imma på fönstren när det är kallt.
Det mesta hon köpte var förstås bara skräp.
Vi åkte runt hela stan för att leta efter exakt rätt sorts sopborste! SOPBORSTE!!!???
Vem bryr sig om såna onödiga saker!? Tänk vad många grisöron vi kunde ha fått för de pengarna!
Men hon köpte faktiskt tuggben. *överraskad och belåten*
När vi kom hem hände det vanliga: (what always happens) Hon gav det bästa till Nanette, medan hon hävdade att båda var precis lika bra. Hon tror alltid att det är lätt att lura mig.
Och som vanligt hindrade hon mig från att stjäla Nanettes.

När jag fortsatte att smyga runt Nanette för att kunna stjäla hennes ben (bone)om hon råkade släppa det, så blev jag satt i fängelse. De där gallren som mamma använder för att spärra in mig är det värsta vi äger!!!
Nanette var belåten förstås. Det är hon alltid när jag blir förödmjukad.
Jag fick ta till det enda knep som stod till buds:
Spara mitt eget tills Nanette hade ätit upp sitt.
Sen kunde jag ligga och smutta på mitt medan hon avundsjukt tittade på. Hehe.
Så det slutade ändå ganska bra. Även om det förstås varit bättre om jag hade fått båda två, och hon inget. Det skulle ju ha varit det naturliga, men mamma är alltid så orättvis.

Nyår

Häromkvällen var det otäckt. Plötsligt var det krig. De sköt överallt här runt vårt hus.
De andra (the others) begrep som vanligt ingenting (fast den här gången var det rätt konstigt. Det smällde jättehögt)
Nanette ville bara ha mat och/eller gå ut. Katten bara sov.
Och mamma satt vid datorn och lekte.
Jag funderade på vem av dem jag skulle uppmärksamma på att vi nu är i livsfara.
Tittade på katten. Men insåg att han kommer bara att möjligtvis gäspa till svar.
Nanette? Nej hon skulle bara säga: "Å, vad roligt! Får jag gå ut och titta?"
Så det fick bli mamma då. (Man tager vad man haver, om jag säger så....)
Och så försökte jag förklara för mamma att det är krig och de skjuter utanför vårt hus, och då kanske det bästa man kan göra inte är att (dont) sitta och skicka humorbefriade skämt till varandra på facebook *tittar i taket*
Men hon sa bara att de skjuter raketer för att att det är nyårsafton och att det är inget att bry sig om.
Hon gör så där ibland: Säger något urbota dumt för att jag sluta fråga. Så min nästa fråga är: Tror hon att jag är så dum? Eller ännu värre: Hon kanske själv är så dum så att hon faktiskt tror på sig själv. Ugh.
För nu är det så här att jag vet precis vad en raket är. Det är en sån man åker när man ska till månen.
Och jag tvivlade starkt på att de skickade raketer till månen från vår parkering.
(Och i så fall: Borde hon inte gå ut och flytta bilen? Den är hon ju så rädd om. (Since she cares so much about it)
Då förklarade hon att det inte var såna raketer, men fyrverkerier.
Men den lätta gick jag ju inte på. (She could not trick me with that easy one)
Vi brukade titta på fyrverkerier när vi bodde på landet. De sköt upp dem på andra sidan sjön. Massor av färger på hela himlen. Vackert var det. Och det speglade sig i sjön.
Men de smällde inte högt alls.

Jag fick ingen mer förklaring,  och hoppades att mamma skulle sätta på radion eller något så hon kunde få höra själv att faktiskt är skottlossning i vårt kvarter, och kanske få veta vad man ska göra. Kanske gå ner i skyddsrummet till exempel.

Sen ville Nanette gå ut. Katten blev jätteglad för han ville också ut. *tittar i taket igen*. Nu förstår ni ju hur det är att vara den enda i huset som överhuvudtaget kan tänka.
Mamma började klä på sig. Sen tittade hon prövande på mig och frågade om jag var för rädd för att följa med.
Alltså! *förnärmad* jag var inte rädd. Jag är världens modigaste schäfer. Det är bara det att jag är klok.(wise) Och jag vet att vissa fall ska man vara försiktig.
Men det var ju lika bra att följa med. Jag kunde ju inte sitta kvar alldeles ensam, för tänk om de inte kom tillbaka.

När vi kom ut visade det sig att vi alla hade haft fel: Ingen månraket, inga soldater med gevär, och inga vackra fyrverkerier.
Bara konstiga människor som tände på små saker som smällde. Det lät som pistolskott. och sen kanske visade ett litet ljus i någon sekund eller två.
Plötsligt tyckte jag att både mamma och katten verkade riktigt normalbegåvade, i jämförelse allstå. Ja, till och med Nanette faktiskt.
Så sen var jag ju inte rädd länge (anymore)  (Jag var inte rädd från början heller för jag är världens modigaste)

Valpar

Hej! Vi har precis varit ute. Nu finns det gräs igen och inte bara snö :)
Det är inte halt och inte kallt, så nu kan vi gå längre promenader och jag har inte så ont. (pain)
Men jag får inte träffa några pojkar för tillfället och det är tråkigt.
Mamma säger att då kan jag bli dräktig.
Ja! Det vore väl trevligt! Jag vill gärna ha några små söta valpar.
Men hon säger att det vill inte hon. Hon vill inte ha 14 schäfrar i en lägenhet. Varför? Och varför just 14?
Hon svarade att i min kull var vi 12 valpar och Nanette har till och med 13 syskon.(Siblings)
"Och så har jag ju redan er två", sa hon, och såg trött ut.
*Förnärmad* Hon ska inte se trött ut när hon säger att hon har mig. Hon ska se överlycklig ut! (Men det kanske var Nanette hon tänkte på? Så kan det ha varit)
Sen sa hon att hon inte ville vakna och 12 stora valpar har bajsat på golvet i vardagsrummet.
Och att dom är rätt stora innan man säljer dem.
SÄLJER!!!???
Visar sig att om jag får valpar tänker hon sälja allihop!
Mina barn!!!  Slavhandel eller vadå?
Ja, då har hon faktiskt rätt: Det är lika bra att jag inte får några. Om hon ändå tänker sälja dem.
(Och då kommer återigen frågan: Varför säljer vi inte Nanette i så fall?)
Så här vacker var jag när jag var valp