Rymden anfaller

Min mamma tycker inte att jag ska berätta om det här. Hon tror att ni kommer att skratta åt mig och att jag kommer att känna mig sårad då.
Men jag är säker på att alla istället tycker som jag. Det är bara min otäcka mamma som skrattar när det händer hemska saker för mig.
Igår när vi var ute, gick vi längs en gångväg. Det var för övrigt väldigt halt och snön var hård som om den vore av metall.
I alla fall: Jag gick längs kanten och nosade i snön (eller vad man ska kalla det där stenhårda?) under ett träd.
Då blev jag plötsligt anfallen från luften.
"Rymden anfaller", tänkte jag
"eller så är det krig, men mamma vet inte om det för hon löser korsorden i tidningarna, men glömmer att läsa dem"
Något tungt och hemskt landade på mig. Det lät om det också.
Jag försökte förstås springa och sätta mig i säkerhet, men vissa somliga håller mig ju fängslad med ett snöre som kallas koppel, så det gick inte.
Sen fick jag se vad det var som attackerat mig.
Vår katt Pysen *i arg ton*.
"Han bara leker med dig Clara", sa mamma.
Han hade klättrat upp i trädet och sen satt han där och lurpassade och sen plötsligt anföll han mig.
Och sen sprang han omkring på marken och låtsades jaga saker som inte finns.
Den katten behöver hjälp. Av en psykolog eller så.
Och katter ska inte klättra upp i träd för att kunna anfalla hundar. De ska klättra upp i träd för att de är RÄDDA för hunden.

Erkänn: Det har var ju inget att skratta åt!? Eller hur? Visst tycker ni att det är synd om mig!? Är det någon som har något tips om hur jag ska kunna få den här katten att förstå att det är jag som är störst och bäst och smartast och därför ska bestämma? (be in charge)

Hej!
Ursäkta att jag inte skriver varje dag. Det är som ni alla förstår (not) inte mitt fel. Det är aldrig något alls som är mitt fel för den delen. Om ni inte frågar mamma, för enligt henne beror allt som är dåligt (is my fault) på mig, och allt som är bra beror på henne . *tittar i taket*
Oftast är det ju lika bra att hon får tro det. Det blir lugnare här hemma då. *suckar*
Hoppas er jul var bra! Min var okay men inte mer. Jag fick för få (few) julklappar. Och för lite (not enough) mat. Som vanligt alltså.
Men Anna hade med sig pizza och julskinka. Så att jag slapp svälta. Jag är så smal, och mamma säger att det är bra för mina ben att jag inte väger så mycket. Det håller jag inte med om. Det kan inte vara bra för benen att man svälter och nästan tynar bort.
"För första gången i ditt liv har du normal vikt", säger hon. Vad är normal vikt? Snart består jag av enbart päls. Pälsen liksom håller ihop hela mig.(The fure is what keeps me together and not fall apart)
Det är väl inte konstigt att jag äter upp alla kartonger och allt presentpapper och alla bollar!? När jag inte får någon mat!

Titta här! Till och med när jag har täcke på mig ser man hur mager jag är!

Jag behöver mer mat. Till exempler köttbullar, korv och leverpastej behöver jag! Mycket!
Och så behöver jag nya tennisbollar, för de jag fick i julklapp har råkat gå sönder...

Måste bero på dålig kvalitet tror jag.

Barn

Alltså jag har alltid älskat barn, och att leka med barn.... men nu vet jag inte längre vad jag tycker....häromdagen var det ju en liten flicka och hälsade på. Men jag fick inte leka med henne, för de vuxna tror inte på att små barn tycker det är jätteroligt om en stor hund välter om omkull dem på golvet och vräker sig över dem.
Och idag var det en baby här, men jag fick inte leka med honom heller. I och för sig hade det väl varit svårt ändå för han kan inte ens gå eller stå.
Människor kan ingenting *suckar*
Han är tre månader. När jag var tre månader kunde jag springa och hoppa och förstöra bollar och krypa genom staket.
Jag kunde allt. Utom möjligtvis klättra i träd då.
Så jag är ju duktigast (the best) i världen. Och var det redan som valp. Ändå pratar de om de där barnen som om de var jätteduktig, och det är nästan så man kan tro att de tycker att barnen är sötare än jag. Fast det vet ju både de och jag att det inte är sant.
De säger saker: Vad bra han är på att hålla upp huvudet själv! Eller: Hon kan dricka alldeles själv.
Herregud!!! Jag kan också hålla upp huvudet och jag kan dricka. Ingen berömmer mig för det.
Så jag vet inte. Barn kanske inte är så roliga trots allt!? De tar bort fokus från det viktigaste som finns = Världens smartaste (och bästa) schäfer Clara-Fina
Det enda positiva jag kan säga om de här barnen är att de inte äter upp min mat och inte stjäl mina bollar. Det är tur, för min mamma är så elak så hon skulle kanske låta dem få mina saker och min mat.

God Jul

Hej alla!
Vi har haft mycket att göra. För att det är jul. Först åkte vi till Smedstorp. Men det var inte lika roligt som det brukar vara, för jag fick inte springa omkring utan skulle vara stilla, och i koppel - tråkigt!!!
Nanette fick rusa omkring och ha roligt både ute och i stallet.
Medan mamma stod och pratade med Anna. Som om det var bättre för mina leder att ligga stilla på ett kallt stallgolv *himlar med ögonen*. Det skulle förstås ha varit mycket bättre om jag hade fått röra på mig, men människor förstår ingenting.
Det här är mitt och mammas favoritfoto. (Det är väldigt ovanligt att vi tycker likadant)
Hon skulle klä ut oss och ta kort, för rätt många år sen. Vi skulle ha tomteluvor på huvudet och glitter runt halsen. Men medan hon hämtade kameran justerade vi dekorationerna lite. Och då blev det så här fint.

Vi har inte fått alla våra julklappar ännu, så jag har inte tid att skriva mer, för jag måste kolla så att inte Nanette får några av mina.
GOD JUL och GOD FORTSÄTTNING!!!
Clara-Fina

Hej!
Igår hade vi besök. Av ett litet barn. ( Ja det kom några vuxna också, men vuxna är oftast ointressanta. Om de inte vill leka med mig förstås, eller mata mig med godis. De här ville inte det.)
Jag älskar barn! Men mamma förstör alltid allting. Jag fick inte leka med henne.
" Du kommer bara att putta omkull henne så att hon ramlar, och sen slicka henne i ansiktet"
Ja! Självklart! Det är ju så man ska göra. Hon skulle säkert tycka att det var jättemysigt. Men jag fick inte göra det.(Was not allowed to do it)
Det finns nackdelar med barn också. Till exempel att de vuxna glömmer att här finns världens gulligaste schäfer. Istället säger de om och om igen: "Vad söt hon är". Och: "Titta vad hon kan. Oj vad duktig hon är".
Och de menar inte mig! *missnöjd* Det är bara om mig folk ska (should) säga såna saker.

Idag verkar det som om vi ska ut och bil. Jag är inte säker ännu, men jag tror att jag ska få följa med. Trots att jag andas och allting (Vi har inte fått följa med i bilen på länge, för att vi andas och då blir det imma på bilfönstren. Det är inte lite hon begär: Låt bli att andas i en timme så får ni följa med)
Nancy som bor i vår dator gav mig ett tips. Och jag tänkt ut en egen fortsättning på det. Jag skulle kanske kunna ha ett sugrör att andas it. Och låta det sticka ut genom fönstret.
Men det låter så jobbigt så att det kanske är bättre att vara hemma trots allt?
I alla fall tror jag att vi kanske får följa med idag. Om det nu blir någon resa alls.
Nu protesterar mamma och säger att huvudorsaken till att vi så sällan får följa med är för att det blir för kallt i bilen för mig, när vi ska sitta i den och vänta på henne.
Det kan man lösa på ett jätteenkelt sätt: Lämna mig inte i bilen då! Ta med mig!
(That is of course) Det är en av hennes listiga undanflykter. Hon låtsas att det är av omsorg om mig som jag inte får följa med. Fast det egentligen är av omsorg om bilen, och ren lathet.
Men hon glömmer att jag är världens smartaste schäfer som genomskådar henne direkt

Snöbollar

Det är lite synd om mig för att det är vinter. Och idag förstod mamma äntligen det. För att kompensera mig lite för att vi inte kan gå så långa och roliga promenader kastade hon snöbollar till mig. Det är bland det roligaste man kan göra när det är vinter.
Hon kastar dem mot mig och så ska jag fånga dem.
Jag fångar nästan alla. Jag är bäst i världen på att fånga snöbollar.
Idag var det lättare (easier) än vanligt, för hon ville inte att jag skulle behöva hoppa högt upp i luften för att kunna ta dem. Hon är rädd att jag ska göra illa mig.
Tänk att man måste bli typ sjuk för att hon ska börja bli lite rädd om mig (protective! see to that I dont get hurt). Galet! Jag är det dyrbaraste hon har. Vilket hon borde ha förstått långt tidigare *suckar*
Nu är det emellertid så att katten tycker också att snöbollar är väldigt roligt.
Så han började försöka ta dem före mig. Det klarade han förstås inte (which he did not manage to do) *fnyser*
Som jag sa: jag är bäst i världen.

Dessutom är han för liten. Ha!
Till slut blev han arg, och försökte ta ifrån mig den snöboll som jag just fångat. När jag vägrade släppa flög han på mig och slog mig i huvudet. Så jag var tvungen att spotta ut all snö.
Sen jagade han iväg mig.
Bara så förnedrande och pinsamt! Katter ska inte jaga hundar. Det är hundar som ska jaga katter. Men det har den här katten tydligen inte förstått.
Som tur är tror jag inte att det var någon som såg oss. Hoppas hoppas!
Jag tycker att vi ska lämna honom inne i fortsättningen!
Det är vad jag tycker!

Matlagning

Idag lagar hon mat. Vilket för övrigt borde klassas som djurplågeri. Det luktar jättegott och vi får inget och blir helt desperata av hunger. Man blir yr och olycklig och frustrerad.
Naturligtvis borde vi först få MASSOR av mat så att vi är mätta och belåtna innan hon börjar laga mat. Men antagligen gillar hon att plåga oss.
Mamma lagar nästan aldrig mat. Därför är det egentligen jättekonstigt att hon är...äuhmm...inte så smal (thin) *hostar*.
Och när hon lagar mat brukar det vara sånt som inte går att äta, som grönsaker och potatis och lök och sånt.
Jo hon brygger kaffe hela tiden förresten.
(Kaffe är svart vatten som människor tror är någon sorts uppiggande hälsodryck)
Men idag är det för en gångs skull kött *dreglar*
Hon säger att vi ska få lite i vår middagsmat. (Varför LITE??? (SOME OF IT???)) Men att vi ska få resten av det på julafton.
Jättedumt! Vi kan ta allt nu!! Och sen kan hon köpa nytt som vi kan få på julafton.

Det är köttfärs och hon steker den, vilket verkligen är bortkastad tid. Vi är hundar!
Bara som en upplysning!
Hundar (dont) kokar eller steker inte bytet innan vi äter. Vi bara äter. Och det är mycket godare när det är rått.
Hon kunde spara mycket tid genom att ge oss köttfärsen rå, vilket vi tycker är godare. Vilket bevisar att hon gärna lägger ner tid och jobb på att förstöra vår glädje så mycket som möjligt.
Det var något om att det finns bakterier i köttfärs och att de dör om man steker. Jag vet inte vad bakterier är, men det låter gott.
Jag misstänker att hon ljuger och att det inte alls är till oss, men till henne själv *ser misstänksam ut*. Varför skulle hon annars steka det?
Katten har redan fått *missnöjd*. För annars kliver han i all mat och alla stekpannor hela tiden.
Slutsats: Om man uppför sig illa blir man belönad.
Själv har jag för ont i mina höfter för att kunna kliva omkring på spisen och diskbänken. Därför får jag svälta.
Dessutom är jag trött. Jag var tvungen att sitta mitt på köksgolvet och bevaka allt. Så att inte Nanette fick någon liten smakbit i smyg. Sånt har förekommit nämligen. (That has happened namely)
Nu ska jag försöka klaga tillräckligt mycket för att vi ska få gå ut. För jag hoppas att då får vi middag när vi kommer in. Man kan alltid hoppas....Men i det här huset vet man aldrig

Om att sova och annat

Igår var en konstig dag. Det berodde på att mamma var vaken i 1½ dygn. Hon hade ont och kunde inte sova. Och människor är konstiga:
Jag sover när jag blir trött och vaknar när jag är pigg.
Men människor sover på natten och är vakna på dagen. Och det gör de även om de inte är trötta på kvällen, och även om de inte är pigga på morgonen. Det är jättekonstigt.
När mamma inte har sovit på natten blir hon jättetrött på dagen, men ändå går hon inte och lägger sig, utan säger att hon inte ska sova förrän det blir natt igen. Jag förstår ingenting.
Hon orkade inte starta datorn igår, utan använde sin mobiltelefon till att göra grejer på Internet. Men mobilen har ALLDELES för små bokstäver för att jag ska kunna blogga med den.
Man ska liksom dutta på skärmen på rätt bokstav. Det går inte när man har tassar.
Sen somnade hon på soffan på kvällen.
Nanette upptäckte att hon inte hade fått sin medicin och försökte väcka henne. Men Nanette kan inte prata ordentligt. Hon låter likadant vad hon än vill säga. Både när hon är hungrig, törstig, vill gå ut, är godissugen osv, så skäller (barking) hon på samma sätt. Så mamma sa bara åt henne att vara tyst, och fortsatte att sova.
Jag är ju världens snällaste så jag hjälpte till. För jag är världens smartaste hund så jag kan nästan prata.
Mamma förstår i alla fall vad jag säger.
Så när hon förstod att hon glömt att ge Nanette medicin fick vi ÄNTLIGEN upp henne ur soffan.
Men sen gick hon och la sig i sängen. Och när jag sa att jag ville blogga innan det blev natt, låtsades hon att hon inte förstod och sa åt mig att sova.
Jag var inte trött. Så jag behövde inte sova. Kan jag inte få bestämma själv när jag vill sova?
Det är som att vara i fängelse eller något sådant. Hon bestämmer när jag får sova, när jag får äta och när jag får gå ut.
Det är helt fel! Det är jag som ska bestämma allt.

det går inte att stänga in mig

Hej! Idag ska jag berätta en historia som bevisar hur smart jag är.
En dag tog mamma med sig Nanette och gick till våra grannar och där fick Nanette leka med de andra hundarna. Medan jag fick sitta hemma och vänta. Olycklig och arg.
Mellan dem och mig var det ett staket, och på andra sidan staketet en hage, och sen ett staket till. Såna här staket:

Det är såna jag kan klättra över. Genom att använda klorna till att klättra med.    Men det hade ju mamma förstått, så vid det här laget hade hon satt eltrådar innanför, och en eltråd ovanför själva staketet, så det gick inte så bra att komma ut den vägen.
Först satt jag bara där och var arg och förnärmad

Men sen tänkte jag lite. Och då kom jag på hur jag skulle göra. För om jag gick flera hundra meter åt andra hållet. BORT från dem, så fanns det en hästhage där. Och det var bara el-stängsel mellan mig och hästarna. Så jag hittade ett stället där jag kunde ställa mig på en sten och sen hoppa över stängslet och in till hästarna. Och sen kunde man inne i deras hage komma ner till sjön, fortfarande fick jag gå åt fel håll. Och kom längre och längre bort från mamma, Nanette, och de andra hundarna.
Det var öppet ända ner till sjön, för hästarna drack vatten från sjön.
Så sen var det ju bara att simma

För i sjön finns inga staket :)  Man kan simma förbi alla staket och förbi allting. Det var ganska långt att simma men jag är världsbäst på att simma. Och sen gick jag iland på grannens tomt.
Men när jag kom fram blev jag lite osäker på om jag skulle få beröm för att jag är så smart, eller om jag skulle få skällning för att jag inte (inte) stannade hemma.
Jag gömde mig i en buske så längre, medan jag tänkte.
Men de andra hundarna upptäckte mig förstås. OJ vad förvånad mamma blev. Hehehe. Och först kunde hon absolut inte förstå hur jag hade kommit dit. *belåten*
men eftersom jag var precis genomvåt, så började hon ana det.
Det var då hon äntligen förstod att det inte var någon idé att försöka stänga in mig. Det går nämligen inte. Jag hittar alltid på NÅGOT sätt att komma ut :)
Men staketen fanns tyvärr kvar ändå. För Nanettes skull. Hon är dum, så hon försöker inte ens ta sig ut om det är ett staket.
Men OM hon kommer ut så rymmer hon iväg och  jagar harar och rådjur. Och sen hittar hon inte hem *himlar med ögonen*
Jag stannar alltid hemma. Men jag vill inte vara INSTÄNGD
Hälsningar Världens Smartaste Schäfer

Staket

Vet ni vad staket är? Om ni inte gör det ska ni vara glada! Staket är något som människor har hittat på för att hindra hundar från att ha roligt i livet.
För mig var det en sport att alltid ta mig ut (get out) oavsett vilken sorts staket det rörde sig om. Och för att visa mamma hur onödigt och dumt det är att sätta upp såna.
Det finns olika sorters.
De som är av trä är oftast lättast. Det går alltid att krypa under, eller krypa igenom, eller hoppa. Fast man måste ibland vara lite klurig.
Sen finns det fårstängsel (fences used for sheep). Det är som stora rutor av ståltråd. Ofta går det att krypa under, eller i alla fall att gräva sig ut. Om du inte är för stor kan du också åla dig igenom maskorna. Jag kan åla mig igenom nästan vad som helst. Jag är världsbäst på det. *kråmar mig*
Men man kan också klättra över fårstängsel. Gissa om mamma blev förvånad första gången jag hade gjort det! *ler belåtet*
Tricket är att inte sätta tassen mitt på ståltråden. Det gör alldeles för ont. Man ska använda klorna!!!
Och så finns det elstängsel (elelctric fences). Dem ska man se upp med! Eltrådar bits! Det gör ont och är riktigt otäckt.
Man kan krypa under, men då måste man vara säker på att man kan göra det utan att nudda tråden.
Man kan hoppa också, om man är lika bra på att hoppa som jag är. Men försök inte krypa igenom, eller hoppa ut mellan övertråden och undertråden! Då är det risk att tråden bits!
Och så finns det hundstängsel. Det är som fårstängsel men med mindre maskor (smaller squares of wire). Det går att klättra över dem också. Om man använder klorna istället för trampdynorna. Man måste öva, för de är ofta ruskigt höga.

Rådet är att noga undersöka staketet hela vägen. Det finns oftast någonstans där det inte riktigt går ända ner i marken, eller där det finns en liten grop. Då kan man oftast klämma sig ut under det. Eller gräva sig ut.
Vid grindar och på andra ställen finns det ofta en liten glipa mellan stolpar och annat, där kan man åla sig igenom om man är lika vig som jag.
Och ibland är en eller annan maska trasig i stängslet så att man kan krypa igenom där.
Jag började öva redan när jag var så här liten:

Liten valp med stora öron

Då klarade jag att krypa ut precis var som helst

Om man ska hoppa (jump) är det somliga ställen som är bättre än andra. Det bästa är om man står så högt upp som möjligt där man ska ta avstamp.
Om det enda som återstår är att klättra, så måste man öva. Men öva inte när människorna ser dig!!!!! OBS OBS OBS!!!!
De är dumma! Men inte SÅ dumma!!
Jag tog mig alltid ut, oavsett vad mamma satte upp för sorts staket. *ler belåtet*
Sen skällde jag så att hon kunde komma ut och öppna grinden och släppa in mig igen.

Hon var alltid ganska upprörd. Och så frågade hon varför jag inte kunde nöja mig med (content with having) att ha trädgård, skog, berg,  kullar, väg och stigar och allt möjligt annat som fanns innanför staketet.
Och varför jag absolut skulle klättra ut när jag ändå ville tillbaka in igen direkt.
Och varför hon måste släppa tillbaka mig. "Om du kom ut kan du väl komma in?"
Men alltså! *suckar uppgivet*
Jag ville ju bara kolla så att jag verkligen kunde ta mig ut (get out). Och bevisa för henne att det var lika bra att ta bort staketet. Men jag ville så klart stanna kvar hemma. Och varför skulle jag göra mig besvär med att klättra eller krypa eller åla tillbaka när det var så lätt för henne att bara öppna grinden?
Men människor förstår ingenting!
Imorgon ska jag berätta om hur jag en gång slog henne med häpnad över att jag överlistade henne. Hehe

Lucia

Idag är det Lucia. Det betyder att man klär sig i vita kläder och har ljus och sjunger. Det är jättefint, men konstigt. För er som inte är svenska visar jag den här videon så ni förstår vad jag pratar om. Pojkarna kallas stjärngossar  (I USA kan man kanske få andra associationer. Men glöm dem!!!). Och en flicka är Lucia. Hon har stearinljus i håret. Och de andra flickorna är tärnor



Mamma började ta fram glitter och sånt, och kameran. Så jag tänkte att nu får jag vara Lucia och bli fotograferad.
Det är finast att vara Lucia. En av flickorna blir vald till det. De andra får vara tärnor. Och eftersom jag är finast är det ju självklart att jag ska vara Lucia
Men nejdå! Hon sa att hennes Luciakrona ramlade i golvet i slutet på 80-talet, så den är trasig.
I slutet av 80-talet!? Ja då förstår man ju varför hon inte hunnit (have had time) köpa någon ny *tittar i taket*
Nanette fick vara tärna och ha glitter på huvudet.
Sen kom den totala förödmjukelsen: Det var meningen att jag skulle vara tomte! (Santa´s little helper) OTROLIGT!!
Det är små barn som kan vara tomtar. Inte vackra stiliga schäfrar.
Nanette förstår ju ingenting så hon var så stolt över att vara så fin. Hon insåg inte hur fånig hon såg ut. Och glittret åkte på sned hela tiden. Men hon tyckte att hon var jättesnygg *tittar i taket igen"
För en gångs skull tyckte jag inte om att bli fotograferad. Det brukar ju alltid vara tvärtom. Jag älskar att bli fotograferad så att alla kan se hur fin jag är. Nanette gillar det inte, och eftersom jag gillar det för att jag är så vacker så kan ni kanske tänka ut resten själva.....
Men idag! Fy så hemskt det var!

Nästa år ska jag vara Lucia!!! Annars vägrar jag att delta!

Kakor

Hej!
Idag hände det igen: Mamma tog med sig Nanette och gick ut utan mig. SKANDAL!!! BROTTSLIGT!
Den här gången stannade katten inne hos mig i alla fall.
Mamma säger att det är för att han tycker att det är för kallt. Men jag vet ju att det beror på att han tycker så mycket om mig, och därför inte vill gå ut om inte jag är med.
För jag är så snäll och trevlig. Redan när han var liten brukade jag leka med honom.

Sen fick vi julklappar från mina egna människor. De är nästan lika smarta som en hund (och då menar jag som såna hundar som jag, inte som de flesta hundar man träffar på, t ex som den svarta långhåriga som också bor här. Men som kloka hundar), så de köper julklappar till hundarna och katten.
Det är ju vi som ska (should) ha ALLA julklappar (helst bara jag förstås, men man kan inte begära för mycket av folk. De är trots allt bara människor)


Men säg den glädje som varar!
Mamma sa att vi ska spara dem till julafton. Jag har världens bästa luktsinne så jag vet redan vad det är, och det är ätbart. Så jag vet redan att vi inte kommer att få alltihop på julafton. Mamma kommer att säga att vi får ont i magen om vi äter 2 kg kex var. (4,4 pounds each)
Hon hittar nämligen alltid på undanflykter för att förstöra glädjen för oss.
Alltså kommer vi inte att få allt (all of it) på julafton. Så varför får vi inga redan idag?
Jo: för hon tänker äta upp dem själv. När vi sover kanske?
Så nu kommer jag inte att våga sova på nästan två veckor :/ Det blir svårt att hålla ögonen öppna hela tiden

Jag skulle behöva lite av de där stenhårda jättegoda kexen NU. Som tröst för att jag får ont i benen av kylan. Och för att vi inte kan gå långa promenader och hoppa och springa.
Det är möjligt att jag kan lyckas att tigga till mig ett eller två stycken. Mamma är mer medgörlig än vanligt nu när jag har ont i benen och haltar.
Ska nog gå och göra ett försök
Hej så länge

Det är så irriterande att när Google översätter det här så pressar de ihop all text utan minsta luft mellan meningar och mellan stycken. Och skriver allt i en enda följd utan nya rader osv.

Igår träffade vi min pojkvän Professor Higgins igen. :)  Han som är en väldigt stilig cairnterrier. Vi hade som vanligt mycket trevligt....tills Higgin fick syn på katten. Då glömde han både mig och mamma och Nanette och ville bara vara tillsammans med vår katt. De pussades, och gick tillsammans.
Mamma sa att vi såg ut som ett resande cirkussällskap eller så: först går en katt och en cairnterrier, sen en människa, och lite längre bakom en människa till med en konstig långhårig hund och världens vackraste schäfer. (Som naturligtvis borde gå först, men  nu är det som det är)
Katten Pysen är en pojke. Så jag förstår inte varför Higgins pussar på honom, när världens sötaste flicka finns med?
Jättekonstigt!

Världens sötaste Schäferflicka

Idag har vi fått hålla för öronen (not listening) mest hela dagen. Mamma har lagat (mended) en lampa *himlar med ögonen*
Hela golvet i arbetsrummet var till slut täckt av verktyg och ståltrådar och annat konstigt. Mellan de fula orden och elaka kommentarerna om folk som tillverkar saker förklarade hon: "jag har ingen skruvmejsel som är tillräckligt liten för den här sockerbiten"
Ja, ni hör ju själva? Man behöver inga skruvmejslar för att kunna äta sockerbitar. Jag lovar! Man kan t o m äta sockerbitar även om man inte har tänder. Fast jag har världens vackraste och starkaste tänder.
Till slut tröttnade hon och sa att hon hade hittat på ett eget sätt att fixa lampan.
"Man har väl jobbat med elstängsel i hela sitt liv", sa hon.
Och nu hänger den på plats, och lyser.
Nanette och jag vågar inte gå ut köket. När som helst exploderar den kanske? Eller så blir det kortslutning i hela huset?



Hoppas att snön och vintern försvinner så att hon kan åka och köpa en liten skruvmejsel (hon behöver ändå en sån till sin flöjt), och att vi har sån tur att huset ännu inte hunnit börja brinna.
Det är lite dumt (bad) att den där farliga lampan hänger i just köket. Det är ju där min mat finns.

Idag fick vi julklappar från Norge :)  Det står (says)klart och tydligt att de är till mig (och till de andra också, men det är ju bara för syns skull), men det hjälpte inte. Mamma gömde dem i ett skåp och sa att vi ska öppna dem på julafton.
Men hallå!! Tänk om det är mat i dem?! Som hinner bli förstörd! Ge hit mina julklappar!

Upprörd

Idag är jag så upprörd, så jag tror inte att jag orkar skriva så mycket.
I morse gick vi som vanligt ut på promenad. Det var väldigt kallt.(cold)
Och så var jag tvungen att försöka ta mig fram i djup snö eftersom jag är så vänlig och omtänksam och hygienisk (och bäst), så att jag inte uträttar mina behov mitt på gångvägen eller så.
Jag fick rejält ont i mina höfter av kylan och snön, så vi gick hem nästan direkt.
Så långt var ju allt okay, MEN:
Mamma tog av mig halsband, koppel och täcke, och sen kom det skandalösa, utan att jag (without me) anade någonting (anything):
Hon vände i dörren och tog med sig Nanette och katten ut igen.
!!!!!!!!!!!!!!!!
Och lämnade mig ensam kvar!!! Det är oerhört!! Jag är fortfarande chockad och arg  och upprörd.
Så de gick ut och hade trevligt UTAN MIG!!
Jag förstod inte vad som hände förrän de redan hade hunnit ut genom dörren.
Där satt jag ensam och olycklig. Det är ju jag som alltid ska få följa med överallt. De andra kan hon lämna hemma. Nu var allt precis fel och tvärtom.
Finns det någon Hundombudsman? Det borde det göra, så att man kan anmäla såna här saker.
Om man har ont blir man straffad i det här huset.
Från och med nu måste jag alltså vakta på vad de gör HELA TIDEN, så att det inte händer igen.

Jag överdriver inte

Det är ju så att alla vill förminska allt jag säger och gör. Livet är väldigt orättvist. De gör det väl för att de tycker att jag är så väldigt vacker och smart och bäst, antar jag. Men det är jobbigt ändå. Jättejobbigt faktiskt. Och irriterande.
Mamma, och en del andra, beskyller mig för att överdriva. Och hon har ju alltid rätt och jag har alltid fel.
Så nu tänkte jag visa tre foton som visar att jag inte överdriver utan till och med underdriver (finns det ordet? det finns på engelska)

Schäfervalp äter blomkruka

Här kan man t ex se att jag inte fick tillräckligt med mat redan som valp. Utan fick försöka äta vad jag fick tag på. Ibland var maten rätt hårdsmält om jag säger så.

Katt äter upp hundens mat

Och titta här! När jag äntligen blev serverad, så åt katten upp min mat. Och jag kunde bara stå där och hjälplöst se på.

Katt och schäfer i korgen

Då går jag och lägger mig istället, men får trängas. Eller det är ju inte jag som trängs. Det är katten. Väldigt obekvämt blir det.

Så ni ser!!!! Jag överdriver inte!!! Så det så

Väntar på jul

Hej!
Mamma städar. Jag tycker hon har börjat att städa ofta. Förr såg det alltid ut som om hon trodde att huset snart skulle rivas så att det inte var någon idé att göra något. Vi levde i ren misär. Ända tills vi fick gäster. För då städade hon som en galning dagen innan.
Nu är det inte planerat att vi ska få besök.
"Folk städar på fredagarna", säger hon.
Jaså? *i förvånat tonfall*. Jag har bott ihop med henne i 10½ år, och drar därför slutsatsen att hon inte är "folk".
Det är sådant slöseri med tid. Det blir ju likadant igen om ett tag. Istället borde hon göra julklappar till mig.
Jag älskar julklappar. Och det ska vara mycket papper och kartonger och så. För de kan man ha roligt med sen när man har ätit upp och haft sönder det som var inuti.
Jag skulle kunna ta jobb som dokumentförstörare. Jag kan strimla papper fortare än någon maskin.
Ett år fick vi JÄTTESTORA köttben. Typ dubbelt så stora som hela vår katt. Men inte från mamma förstås, för hon skulle aldrig kosta på oss så fina saker. Vi fick dem av en som heter Maggan, som verkligen förstår sig på hundar.
Den julafton brydde jag mig inte ens om att finfördela alla kartonger.

Det finns två jobbiga saker med julklappar:
1. Hon ger lika många till Nanette som hon ger till mig. Väldigt irriterande!!
2. Vi får leta reda på dem *suckar*. Mamma gömmer dem, och sen får vi leta och leta. Det är tur att en del paket brukar innehålla ätbara saker, annars skulle man svimma av hunger och utmattning innan man hittat alla.

I alla fall: Hon borde göra julklappar till mig istället för att städa, titta på TV, duscha, och annat onödigt.
Och så kunde jag få jättemånga julklappar varje dag ändå fram till jul, för det är så jobbigt och meningslöst att vänta.

Tomtehundar

Nu är det snart fler dagar jag inte får skriva här, än de dagar jag faktiskt kan posta ett nytt inlägg *förgrymmad*
Den här gången beror det på snöovädret påstår hon som har makten över datorn. Återigen en dålig bortförklaring, eftersom vi bor inomhus, och här (no) snöar det inte.
Men snön är jobbig, det är den. Jag får ont i mina ben när jag måste pulsa genom snön, och ännu mer ont för att det är kallt. Så vi kan inte gå länge, och Nanette och jag har långtråkigt om dagarna.
Men tror ni att vi får någon förståelse för det?! Nejdå!
Vi blir bara tillsagda att sluta klaga. Även fast vi ju är i vår fulla rätt att klaga!!!

Idag blev vi lämnade ensamma. Det händer oftare och oftare tycker jag.
Jag försökte med mina bästa knep (se föregående inlägg), men det fungerade inte.
Istället sa mamma att hon skulle ut och åka bil, och åka och handla, och att vi andas för mycket så att det blir imma på rutorna (at the car windows and windshield) och sen fryser det och då får hon is (ice) på insidan av fönstren.
Förlåt så mycket för att jag behöver andas!!! (I am sorry that I need to breath!)
Ni hör ju själva: Om jag låter bli att andas får jag kanske följa med.
Och nu är alltså bilfönstren viktigare än vad jag är!!! Galet!!

Hon var borta väldigt länge. Så nu är jag rejält trött. Jag måste ju sitta på helspänn innanför dörren hela tiden, så att jag kan skälla om någon bryter sig in, och så jag kan höra när mamma kommer i trappan.
Nanette och katten bryr sig inte som vanligt. De bara sover. Och jag får sköta allt, och ändå has det synpunkter på allt jag gör.
Nu ska jag kolla hur länge jag kan hålla andan.

Lektion i att hantera människor

Tänkte fortsätta på samma tema som igår. Nämligen att öva på olika ansiktsuttryck för att få som man vill.
Det är förresten inte bara ansiktet, utan man måste använda hela kroppen.
Det här skriver jag till andra hundar. Människorna kan gå och koka kaffe eller dammsuga eller polera silvret eller så medan hunden läser. För det är inte så bra om ni läser det här.

Alltså: jag sa igår att man måste öva på olika ansiktsuttryck. Och när man har lärt sig dem gäller det att använda dem vid rätt tillfällen.
Som när du förstår att de ska åka (leave) hemifrån och lämna dig ensam hemma. Börja inte bråka. Det fungerar inte. Fråga mig! Jag vet!
Hon som jag bor ihop med tycker bara att det blir lättare att lämna mig när jag är "jobbig" *fnyser* Jag är ALDRIG jobbig!!!!!

Istället ska du först låtsas att du tror att du ska få följa med, och bli totalt överlycklig och hoppa och skutta runt dem av glädje. Är du lika duktig som jag (inte så troligt, eftersom jag är världens duktigaste, men ändå) kan du hämta (fetch) kopplet också.
Sen när de talar om att du inte får följa med (fast det borde vara olagligt att lämna sina hundar hemma tycker jag), så gäller det att bli ENORMT (ENORMISLY) ledsen och deprimerad. Du ska inte se för (look too)  förebrående ut. Men förtvivlad.
Då får de dåligt samvete, och så tycker de synd om hunden. Och känner sig elaka och som en dålig hundägare.  Och det kan göra att du antingen får följa med, eller att de stannar hemma. Dessutom kan det medföra att de planerar annorlunda nästa gång och inte lämnar dig ensam.
Så du måste öva på att se förtvivlad och deprimerad ut. Det här kroppsspråket är ganska bra:

Fast jag borde ha hängt mer med huvudet. Och man kan inte sitta så här hela tiden. Det gäller att titta upp ibland så de ser hur olycklig man ser ut, och att man nästan börjar gråta. Titta på dem med förtvivlan i ansiktet, och vänd sedan bort huvudet!

Människor är sentimentala. Utnyttja det!!!

Om de trots allt går iväg utan dig (såna människor finns!! Hon som tror att hon äger mig är sån), så gäller det att fortsätta manipulera dem när de kommer hem.
Det vanligaste sättet är ju att låtsas att man blir precis överlycklig av att de kommer tillbaka.
Det fyller en viktig funktion i och med att de känner sig älskade och betydelsefulla och därför tycker ännu mer om sin hund (love their dog even more). (lättlurade liksom)
Men just i det här syftet fungerar det inte optimalt.
Det är bättre att vara lite nedslagen och fortfarande vara deprimerad över att ha varit ensam.
Då får de dåligt samvete. Hehehe.
Och det är NU man ska sätta in den förebrående blicken. Den fungerar klockrent!
Här övar Nanette på att se förebrående ut, men hon lyckas inte riktigt (jag är bättre än hon på allting)

Men man måste vara mycket tydligare!!! Det är därför man måste öva.
Efter ett tag ska man sen bli glad och uppspelt över att de är hemma och att allt är som vanligt. Så att de märker skillnaden mot hur man var när man varit ensam.
Så! Nu kan ni låta människorna komma tillbaka till datorn, för nu är det slut på lektionen för den här gången.

Kallt och snö

Hej!
Det hände något med vår internet-anslutning, så jag kunde inte skriva här. Först trodde jag ju förstås att mamma ljög, bara för att slippa hjälpa mig att skriva, men sen såg jag att hon (not) inte satt här och skickade mail och var på facebook och andra såna där onödiga saker som hon alltid gör, så antagligen talade hon sanning.

Det är KALLT! och snö. Det är tråkigt, för vi kan inte gå långa promenader. Mamma får värk av kylan, och jag blir halt och får ont (limps and get pain) och behöver komma in i värmen igen. Jag har täcke på mig, och det hjälper, men inte tillräckligt. Det som är bra med kylan är att det är många hundar som har täcke, så därför reagerar ingen på att jag har det också.

Fast jag vill rulla mig i snön!! Och det fungerar liksom inte med täcke på (does not work with cloth on). Jo det går ju att rulla sig  -  om man skyndar sig, för hon som tror att hon bestämmer (she who thinks she is in charge) gillar inte att jag rullar mig när jag har kläder på mig. Jag förstår inte varför hon alltid har synpunkter på allt jag gör?  -   men det är ju ingen vits. Man vill ju ha snön i pälsen, inte i kläderna.
Det här är ett år (ago) sen , och vi gick bara ut en kort stund, för det var mitt i natten, så jag behövde inte ha täcke utan kunde rulla mig i snön.

Två schäfrar i snön mitt i natten

Mitt förslag är att hon tar av mig täcket när jag vill rulla mig, och sen sätter på det igen. Men hon låtsas att hon inte ens förstår vad jag säger. Det är annars MITT lilla knep: Att låtsas att jag inte förstår vad hon säger. T ex: "Var snäll mot Nanette", eller "Låt bli (eat) kattens mat", eller " Tyst! Skäll inte på andra hundar"
Då brukar jag med viss framgång kunna låtsas att jag inte förstår. Man behöver lära sig ett visst ansiktsuttryck. Som tydligt visar att man inte förstod vad människan sa, och därför har man ju inte varit olydig, eftersom man inte visste att det var förbjudet att göra så.
Fast människor är inte alltid logiska (faktiskt så är de ofta VÄLDIGT ologiska!)
Det fungerar ibland faktiskt. Fast mer än mer sällan.

Jag råder alla hundar att börja öva på det ansiktsuttrycket och den blicken. Helst framför en spegel. Men människor sätter ju speglarna så högt upp oftast, och om du är en liten hund kan det vara svårt ändå att nå upp. Ugnen kan fungera. Man kan spegla sig i ugnsluckan.
Om det är mörkt ute kan man använda fönstren som spegel. Hoppa upp på någon möbel, och sen kan du spegla dig i fönstret och öva på användbara ansiktsuttryck.
Ett annat nödvändigt är att se (look) otroligt ledsen, besviken och deprimerad ut.  Det är otroligt användbart!!
Jag är jättebra på att se (looking) bedrövad ut.
Människor är så lätta att lura! Särskilt om man ser jätteledsen ut, eller när man spelar överlycklig över att se dem. Det går de på varje gång! *belåten*

Mitt råd är dock att vänta med att hoppa upp på bord eller andra möbler tills människorna är utom synhåll. Många av dem brukar ha synpunkter på att hunden sitter på köksbordet eller bänken eller så. *suckar* Det är väl därför man har möbler? Eller? Varför är det okay att sitta på stolen men inte på bordet? Obegripligt!
Vem har bestämt: Den här sortens möbler är det okay att sitta på! Men inte den här! Den här sortens får man ligga i, men inte den här sorten! ??? Jättekonstigt! Och framförallt: Varför?

Vår internet-anslutning har inte fungerat. Det är därför jag inte har skrivit något nytt inlägg.
(I alla fall påstår mamma att det är därför jag inte har fått blogga.)
Imorgon, måndag, ska jag skriva igen
/Clara