Övningar

Nu när vi inte kan gå lika långt på våra promenader får vi mer godis *nöjd*
Det beror på att vi får träna på olika saker istället för att bara gå, och när man tränar får man godis :)
Jag behöver naturligtvis inte träna på någonting, eftersom jag kan allt.
Men Nanette behöver. Hon kan ingenting. *ler överlägset*
Jag kan sitta och ligga och stanna kvar och gå slalom mellans mammas ben, och springa runt runt i en åtta, göra piruetter, skilja på höger och vänster, gå framåt och gå bakåt, och allt möjligt annat.
Jag kan spela död också. Och sen bli levande igen. Alltså jag är ju redan levande innan, men jag låtsas.
För att jag är tvungen kan  jag också leta reda på precis vad som helst. För att mamma tappar bort allt hela tiden *suckar*
Fast ibland är hon dummare än vanligt (man tror inte att det är möjligt, jag vet) och gömmer sakerna, och sen ber hon mig att leta efter dem.
Jag förstår ingenting! ???
Varför gömmer hon dem om hon vill ha dem?? *himlar med ögonen*
Det är ganska roligt att göra en del av de där övningarna.
Det som blir tråkigt är att vänta på att Nanette ska förstå vad det är hon ska göra *suckar*
Det tar jättelång tid för henne att förstå de enklaste saker!!
Så jag tycker att mamma borde ägna sig enbart åt den hund som förstår allting och kan göra allt perfekt och som är bäst på allt.
Men det är bara jag som tycker det

Utflykt

Igår var vi på Smedstorp. Det är ett av mina favoritställen. Det finns många människor och hästar och minst en hund. Han är min pojkvän. Jag har känt honom i mer än elva år.
Men som vanligt blev inget som jag tänkt mig.
När vi kom fram blev vi bundna vid ett staket medan mamma gick och hämtade vatten åt oss.
Det var väl okay, även om jag gott kunde ha följt med och hämtat vattnet.
När vi hade druckit släppte mamma Nanette lös. MEN LÄT MIG SITTA KVAR!!! SKANDALÖST!!!!
Sen fick Nanette springa omkring och ha roligt, medan jag fick sitta bunden och titta på.
Min pojkvän Corus behandlades inte så bra han heller, för han fick bara vara i trädgården.
Men han får ju springa omkring lös varje dag överallt, så det var värst för mig, som alltid.
Han höll mig sällskap.
Sen gick mamma och Nanette ut i skogen, och jag fick fortfarande sitta kvar. Som vid en skampåle.
Men sen blev det lite bättre. Hehe. Nanette sprang in i elstaketet. (the electric fence) *fnissar*
Men alltså! Vi hade elstaket överallt de första 6 åren av hennes liv. Hästarnas hage var precis utanför huset, och där var det elstaket. Och kors och tvärs på tomten och skogen.
Vi vet mycket väl att staket bits. (Ja, EN av oss vet det *tittar i taket*)

TILL SLUT kom mamma och hämtade mig. Och sa lögnaktigt att orsaken till att jag inte fick följa med ut i skogen var att jag inte orkar gå så långt. Det orkar jag visst!
Sen visade det sig att jag skulle ha koppel hela tiden. Det är inte klokt!
Och pinsamt också! Folk kan ju tro att jag är olydig, eller farlig, eller vad som helst.
"Det är för att du inte får äta sånt du hittar på marken", sa min elaka mamma. "Din mage tål inte det"
Jag äter aldrig sånt jag hittar på marken! *förolämpad*
Bara nyttiga saker. Som hästbajs och gräs och annat gott.

Efter ett tag började Nanette springa iväg för att hälsa på hästarna. Det var när folk red på dem, och hoppade hinder och allt möjligt. Så sen fick hon också ha koppel.
Mycket bättre!
Min mamma lyckas liksom alltid förstöra allt roligt. Det är en talang hon har

Mer historia

Här kommer ett inlägg till som jag redan har publicerat en gång förut. Det är för att jag tycker att det är viktigt att alla vet om det här, även nya läsare. Och att min trogna läsare blir påminda om hur illa det är här.
Så här skrev jag:

Hej!
Jag skrev ju om hur jag hamnade här. Att min så kallade mamma kidnappade mig när jag var en väldigt liten valp. Så jag kan ju berätta om när Nanette kom också.
Henne kidnappade vi inte.
Mamma var väldigt listig, och sa till mig att hon tänkt ut en lösning på problemet med att jag inte vågade vara ensam hemma.
Inte så att jag är rädd eller så. Jag är världens modigaste schäfer. Men jag vet saker. Som att det kan komma tjuvar när mamma har lämnat mig ensam hemma. Och de kommer förstås för att stjäla mig; det dyrbaraste som finns i vårt hem! (Resten är bara skräp. Inte ens tjuvar vill ha det)
Och inte för att mamma egentligen bryr sig om att jag inte vill vara ensam. Hon brydde sig bara om att jag rev sönder ytterdörren.

Men i alla fall. Nu hade hon tänkt ut en plan sa hon. Och så åkte vi iväg med bilen. Till ett ställe med en massa valpar. Och jag fick stanna i bilen.
Plötsligt dök hon upp med någon liten svart lurvigt grej, och sa: "Det här är Nanette"
"Jaha", tänkte jag. Jag var inte precis intresserad av små konstiga långhåriga svarta djur.
Sen visade sig att den skulle in i vår bil.
De som ägde valpen hjälpte själva till med att stoppa in henne i bilen. I en bur som vi hade med oss. Så jag vet att HENNE stal inte mamma. (Och senare förstod jag ju varför de där människorna ville bli av med hunden)
Så här såg hon ut när vi kom hem med henne

Då visste jag inte än hur det skulle bli.
Det började med att många kom och hälsade på. Och ingen av dem förstod att det var MIG de skulle beundra och leka med, eftersom jag är sötast, vackrast och bäst. I hela världen faktiskt! *sträcker på mig*
Alla tyckte att valpen var SÅ söt och SÅ gullig. Och SÅ duktig på det och det.
Som att hon inte kissade inomhus. Det gjorde ju inte jag heller, så det så.
Sen fortsatte eländet: Det visade sig att hon skulle bo hos oss :O  Och sova i vår säng.
Jag försökte förklara för henne att hon inte fick sova i sängen. För den är MIN. Men då ingrep "hon som tror att hon bestämmer"  *himlar med ögonen*
Sen dess är mitt liv en ständig kamp. Jag måste hålla ögonen på mina leksaker, på min säng, på min mat, och ...ja på allting. Så att hon inte stjäl dem. Allt är MITT. Men det förstår ingen utom jag.

Historia

Nu tänkte jag att jag skulle låta nya läsare få läsa några av mina gamla inlägg.
De viktigaste
Speciellt om hur jag hamnade i den här knäppa familjen. Så några av er har redan läst det här, men jag skriver ju så bra och roligt, så det tycker ni säkert bara är trevligt- Här kommer det första

OJ! Jag har ju glömt att berätta: Egentligen är jag kidnappad. Jag hör inte hemma här från början.
Jag har ju redan förklarat att hon som bor här med mig INTE är min mamma. Men om jag använder namnet matte, så översätter programmet här det till matematik för dem som läser bloggen på engelska, och då blir det lite konstigt. Så jag är tvungen att kalla henne mamma.
Men det är hon ju inte.
När jag var liten bodde jag hos min riktiga mamma. Men när jag var bara några veckor gammal dök den här nya mamman upp och bara rövade bort mig och tog med sig mig hem till sig.
Kriminellt!
Jag minns att vi var många hundar och valpar på en stor gräsmatta, och sen plötsligt kom hon och lyfte upp mig och stal mig.
Man förstår ju att det var mig hon valde, eftersom jag ju var allra sötast.
Jag antar att det blev uppståndelse när de upptäckte att jag var borta!?
De måste ju ha efterlyst mig i alla tidningar och utfäst en belöning, och alla poliser måste ha letat.
Men vi bodde ju mitt ute i skogen, så ingen såg mig väl. ?
Mamma påstår att hon har köpt mig. KÖPT!! Det är förstås lögn för vem som skulle villa sälja en sån skatt (treasure) som mig? Så mycket pengar finns inte i hela världen.

I mitt nya hem fanns det redan en schäfer. Hon hette Felice och var 12 år när jag kom, och världens snällaste. Och världens tryggaste. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat barndomen utan henne. Hon tog hand om mig, och hon lärde mig såååå mycket. Och hon var stor. Så jag visste att jag alltid kunde gömma mig bakom henne om  något otäckt hände.

Här är Felice banvakt åt migl Världens bästa barnvakt.

Och så hade jag en kompis. En människokompis. Hon hette Inger och vi gjorde många roliga saker när inte mamma var med. Och hon lärde mig att plocka blåbär och att simma och allt möjligt.

När jag var 2 år och Felice var 14 år så dog hon från oss. Det är det värsta som har hänt både mig och mamma. *GRÅTER*

Men i alla fall: Om ni hör om att världens bästa, sötaste, vackraste och smartaste schäfer har blivit stulen för sådär 11 år sen, så är det mig de menar. Då kan ni kontakta djurpolisen eller så

Glad att vara hund

Har ni tänkt på att katter och människor är ganska lika?
Till exempel som idag. Det regnade. Både mamma och katten sa: "Usch det regnar"
Vadå usch?
Människor kallar det dåligt väder.
Och katter och människor vill vara inomhus om det regnar.
Jag är hund! (Världens bästa hund dessutom) Jag älskar när det regnar.
Det är så skönt att bli våt i pälsen. Och det är inte för varmt och inte för kallt.
Och så finns det många roliga vattenpölar som man kan hoppa i, och då plaskar det.
Katter och människor är också obeskrivligt lata.
Deras uppfattning om att ha det trevligt är att ligga i soffan och sova hela dagen.
De förstår inte att man ska springa runt, och kasta bollar och pinnar, och jaga.
Dessutom har de inget luktsinne.
Mamma kan lägga något jättegott framför nosen på katten. Han märker inget. Han tittar sig omkring för att se var hon har lagt det någonstans.
Jag har världens bästa nos! Jag kan hitta vad som helst. (Vilket är tur eftersom mamma tappar bort allting hela tiden. Hon tappar bort katten också. Utan mig skulle allt vara försvunnet vid det här laget)
Folk kan tydligen känna lukter. Svagt och dåligt. Dessutom förstår de inte vad som luktar gott och vad som luktar illa.
De tror att saker luktar gott när de är rena. Urk!
Och de tycker att rutten fisk luktar illa.
Jag är så glad att jag är hund

Vid en damm

Igår gick vi till en liten damm. Det var trevligt....i början..
Det visade sig att människorna hade tänkt sig att vi de skulle sitta där på en bänk, och att vi hundar bara skulle ligga ner och ha tråkigt.
Jag försökte hoppa ner i dammen så att jag kunde simma lite. Och leka med fiskarna som simmade omkring.
Men "hon som tror att hon bestämmer" hindrade mig *irriterad*
Hon sa att fisken inte ville leka med hundar. Det är klart att de ville!!!
ALLA vill leka med mig! Jag är världens bästa lekkamrat!
Jag försökte smyga mig fram mot kanten av dammen flera gånger, men blev upptäckt för tidigt varje gång.
Det plaskade så roligt i mitten, och jag älskar att leka med vatten som plaskar.
Mamma sa att det var en fontän och den ska man inte leka med.
Vad ska man ha den till då?
"Det låter så trevligt", sa hon. *himlar med mina ögon*
Akela ville leka med några änder som var där, men hennes mamma är nästan lika dum som min, så hon fick inte (was not allowed to) leka med änderna.
De sa att vi två är gamla tanter och att vi borde ha slutat att bråka.
"Titta vad snäll Nanette är!", sa de. "Och hon är ändå yngst"
ALLTSÅ: jag är ingen gammal tant vill jag bara påpeka!!
Jag är i mina bästa år!!
Och nu undrar jag:
VARFÖR bygger man en damm (pond) och gör så att det plaskar i mitten och tar dit fiskar och allt?
Om man inte får simma där och leka där?
Varför?
Människor är helt obegripliga!

Arbetsrummet

Nu är jag extra ledsen. Vi har ett rum som mamma kallar arbetsrum. Men plötsligt får jag inte vara därinne. (I am not allowed to be there)
Alla andra får!!! *arg*
Det är så orättvist!!!
Fåglarna bor i det rummet, och det är Nanettes favoritrum (om man räknar bort balkongen. Den gillar hon allra bäst) så hon ligger ofta därinne och vilar. Tillsammans med katten.
Men JAG får inte vara där.
Mamma säger att det är för att jag äter upp all sand och fågelfrö som fåglarna sprätter ut från sin bur.
Och?
Vad ska man annars använda det till?
Och eftersom "vissa somliga" aldrig städar, så måste ju någon göra det.
"Du får problem med magen", säger hon.
Som vanligt försöker hon alltid låta som om hon bryr sig om mig när hon i själva verket är elak.
Värst var det i söndags. Då pratade hon med den där personen som bor i vår dator, och plötsligt sa hon att det var fel på routern och att hon måste använda en internetkabel (jag vet! jag förstår inte heller! men det var vad hon sa)
Sen bar hon in datorn i arbetsrummet och satt därinne med Nanette, fåglarna och katten, och pratade med datorn.
Och jag fick ligga ensam i vardagsrummet. Olycklig och ensam.
Jag gjorde vad jag kunde; skällde och grät och kastade in bollar. Men som vanligt är det ingen som bryr sig om mig.
Bara för att jag försöker vara lite snäll, och städa golven, blir jag straffad.

Bada och simma

Hej!
Jag har varit väldigt sjuk. Länge. Och då är det svårt att skriva här. Det är ju inte roligt för er att bara läsa om hur dåligt jag mår. Men det är svårt att berätta något roligt.
Nu mår jag bättre *ler*
Mamma förstod äntligen att hon måste köpa den dyraste hundmaten som finns. Då blev jag bra igen.
Den maten är mycket godare än de foder hon har provat förut.

När jag blev frisk kunde vi åka och bada igen.
Jag har två favoritställen.
Förra veckan var vi vid ett av dem. Mamma brukar alltid glömma att ta med leksaker *i uppgiven ton* (hon glömmer alltid allting så det är inget att förvånas över)
Men den här gången hade hon med sig en. En blå. Som jag har letat efter i flera veckor.
Hon hade stulit den och gömt den för mig. Kriminellt beteende!!!
Nu fick jag tillbaka den. Och jag hade JÄTTEROLIGT!
Jag simmade, och hoppade och sprang och lekte.
Sen började mamma säga att jag måste sluta.
Hon skyllde på att jag får ont i mitt framben om jag leker för mycket.
Det kan inte vara sant! man får inte ont av roliga saker.
Så sen fick jag se till att hålla mig utom räckhåll för henne, annars hade hon fångat mig och satt på mig koppel.

En schäfer måste få leka i vattnet!!!

Nanette badade nästan inte alls. Hon satt bara och stirrade på mammas väska. För hon hoppades att det fanns mat i den. *himlar med ögonen*

När vi skulle åka hem hade jag så svårt att gå att mamma fick hjälpa mig in i bilen. Förödmjukande!!!
Det berodde så klart inte på att jag hade lekt för mycket!!!
Utan på att mamma till slut lyckades fånga mig (med lumpna knep), så att jag inte fick fortsätta.
Alla vet att träning är bra.
Eller hur?