Hej allihop!
Jag undrar om alla hundar har såna problem med sina människor som jag har?
Till exempel att hon skyller allting på mig hela tiden.
Hon vill inte gå långa promenader, och då säger hon att det är för att JAG inte orkar.
Jag orkar vad som helst! Jag är världens starkaste Schäfer!!! Ha!
Och hon är snål och vill inte köpa så mycket hundmat, så då säger hon att det är för jag har ont i magen, och därför behöver fasta.
Jag behöver inte fasta!!! *irriterad*  Jag behöver jättemycket mat!

Jag antar att jag hade oturen att hamna hos den lataste och snålast hundägaren?!
Och VARFÖR heter det ägare? *skakar undrande på huvudet*
det är JAG som äger allt här hemma, inklusive mamma och de andra djuren.
Jag är en ägare! Jag äger en människa! Det är ett tungt ansvar, och inget jag rekommenderar.

Men tydligen är andra människor inte heller särskilt smarta? För de flesta tror henne när hon drar sina lögner om att det är av ren omtänksamhet hon gör mitt liv tråkigt. Obegripligt!
Förr blev jag alltid lättad när hon började berätta för andra att det var för min skull hon hindrade mig från allt roligt, men tvingade att göra allt jag inte ville göra. (what I didnt want to do)
För då trodde jag fortfarande att nu kommer det till allmän kännedom och sen kommer polisen och sen kommer en domstol att säga till henne att hon måste behandla mig på rätt sätt.
Men inget hände *förvånad*  De andra människorna till och med berömde mamma för att hon bryr sig så mycket om oss hundar *fnyser upprört*
Men det har blivit lite bättre, det har det.

Idag hittade hunden Akela en pinne. Jag sprang genast och tog den från henne.
För bara ett år sen skulle det ha blivit ett himla liv, med repliker som: "Det är Akelas pinne! Inte din!" och "Ge tillbaka hennes pinne nu",
Eftersom ingen riktigt har förstått att ALLA pinnar är mina. *suckar tungt åt denna okunskap*
Men idag sa mamma: "Titta vad pigg Clara är!"
Det är ju lite kränkande på ett sätt. Att hon tror att jag är nästan invalid, så att det är en sensation om jag orkar springa tre steg och sno en pinne.
*förnärmad*

Jag vet inte vilket som är värst: att bli utskälld eller att behandlas som jag vore gammal liksom?
Det är inget fel på gamla hundar. Men JAG är inte gammal!!!
Men jag fick inte behålla pinnen *förorättad* Jag försökte strimla den till småsmulor så fort som möjligt så att ingen annan kunde få den. Av ren omtänksamhet naturligtvis!
De andra hundarna kan ju göra illa sig i munnen om de bär på en pinne. Eller snubbla när människorna kastar pinnen och hunden måste springa och hämta den.
Men jag får aldrig beröm för min omtanke om andra! Vad jag än gör får jag bara ovett.

Hej allihop!
Nu tror jag att jag är nästan frisk igen
Ja, jag haltar ju fortfarande men det är det många som gör har jag sett.
och jag använder inte ens käpp eller kryckor som människor gör när de har ont i benen. Men så är ju människor väldigt klena och ömkliga. Jämfört med oss hundar i alla fall.

Man tycker ju att mamma borde vara glad och tacksam för att jag är frisk och glad (ja så värst glad är jag inte hela tiden, och de som har läst den här bloggen förstår ju varför), men icke!
Hon säger hela tiden att jag ska vara tyst till exempel.
Jag är jättetyst! Det vill säga, jag är tyst om hon hela tiden leker med mig och min boll, samt klappar mig hela tiden och säger att jag är bäst.
Det gör hon inte! Och då måste jag skälla och yla. Det är det som är bra med att bo i lägenhet; hon blir nervös om jag skäller och skäller, speciellt om det är sent på kvällarna och så.
Därför sover jag på dagen, och håller igång på kvällarna och nätterna.
Smart som jag är (Smartast i Världen faktiskt)
Det tar lång tid innan hon förstår vad hon ska göra för att få det tyst och lugnt *himlar med ögonen*
Jag har försökt träna henne i över 11 år nu. Felet är kanske att jag aldrig tog henne till någon lydnadskurs? Men jag tyckte det räckte med att hon redan kunde "sitt", "ligg", "kom", "stanna kvar", "gå ut med mig", och lite sånt.
Stort misstag!!

När hon är snäll kastar jag bollen till henne, men när hon har varit olydig hämnas jag genom att kasta den åt alla möjliga håll.

"Jag når inte", säger hon då. *suckar trött*
Nej, det var liksom det som var meningen; att hon ska få röra på sig lite.
Det enda jag begär är lite tacksamhet för att jag bättrar på hennes rörlighet och kondition och så (det är i och för sig inte så svårt att förbättra, eftersom hon börjar på noll, för minus finns inte på skalan va`? För i så fall är hennes kondition på minus trettio eller något sånt)

Ett annat sätt att aktivera henne är när jag rullar in den blå bollen längst under byrån, (under the drawer) och sen kräver jag att hon ska leta redan på den. (find it)

Först försöker hon med smicker och knep att få mig att acceptera att leka med den röda bollen istället *fnyser*, så det gäller att vara fast och bestämd.
Jag brukar låtsas att jag hjälper till att leta lite förstrött.
Men mest sitter jag och ropar åt henne att skynda sig.

Till slut kryper hon omkring på golvet och tittar under alla möbler (jag gömmer den ju inte under SAMMA möbel varje gång)
När hon har fått syn på den måste hon hämta sopborsten för att få ut bollen.
Då får hon också användning för sopborsten, som annars står oanvänd i ett hörn. Så jag ser till att den var värd pengarna.
Så fort hon har tagit fram den blå bollen säger jag "Förresten; jag har ändrat mig. Vi leker med den röda bollen istället.

Igår var det mest synd om mig i hela världen!!!  Så det så!
Jag hade ont i mina höfter och i ett framben och orkade inte gå långt.
Jag orkade inte ens försöka stjäla Nanettes mat. Då fattar ni hur ont jag hade!
Egentligen är ju inte stjäla rätt ord. All mat är min mat. Och om jag är snäll får de andra smaka lite. *gottar mig åt min generositet*
När jag hade så ont och hade så tråkigt ville jag att mamma skulle rulla min boll till mig. Om och om igen. Hela dagen helst.
Men jag hade inte riktigt tillräckligt med styrka att tvinga henne, så vi tittade på TV.
Jag tyckte soffan var lite för liten liksom, så jag ville ligga på golvet.
Mamma bredde ut filtar och plädar på golvet så jag skulle ligga mjukt.
Snällt! Men nåja! Så himla mjukt blev det inte ändå.

Sen upptäckte jag att nu blev det fel ändå. För mamma låg i soffan och jag låg på golvet. Det är fel! Den som har högst rang ska ligga högre än de andra, och jag är högst i rang!!

Då tvingade jag henne att ligga på golvet.
Men DÅ tyckte hon minsann att det är för hårt att ligga på bara en filt *fnyser förtrytsamt*, så hon gick och hämtade sitt tjocka sängtäcke.
Så sen låg hon mjukt och fint, medan jag låg på en liten usel filt.

Till slut behövde hon gå till badrummet, och då flyttade jag mig förstås snabbt och la mig på hennes duntäcke *flinar belåtet*
Hennes ansiktsuttryck var obetalbart *fnissar*
Då fick jag en annan idé (jag får alltid så många bra idéer. Geniala faktiskt!)

När vi hade varit ute på den sista promenaden, och det var dags att gå och lägga sig så låg ju inte det tjocka täcket i mammas säng.....börjar ni ana?.....och när hon skulle hämta det från golvet, så låg jag på det.
Jag snarkade lite för att hon skulle tro att jag sov.

Hon stod ett tag och försökte övertala mig att komma och ligga i sängen. Eller i soffan. Eller i en hundsäng.
Hehehe
Och så sa hon att hon har burit ner alla andra täcken till förrådet i källaren.
Ja men det är inte MITT problem. Hon får väl gå ner och hämta dem igen, tänkte jag.
Till slut hittade hon en tjock filt att använda som täcke i sängen. Hehehe
(Så fort hon hade somnat gick jag förstås och la mig i sängen, för då var det ju ingen vits med att ockupera täcket längre)

Flera problem på en gång

Jag har en hel del problem här hemma.
Bland annat är det ingen som har erbjudit sig att köpa mamma.

Förutom en galen kvinna i USA, men det blir för komplicerat och dyrt att skicka henne ända dit.
Och det är förenat med flera olika risker. Till exempel kan hon försöka rymma under resan dit, och då står köparen där på flygplatsen och väntar, och när mamma inte kommer så vill köparen ha tillbaka sina pengar, som jag redan har köpt ben och komage för, och då kommer det såna där otäcka indrivare hit, och sen blir nog allt rätt mindre trevligt.

Och så har jag VÄLDIGT ont i höfterna, eftersom jag inte får någon medicin längre.
Då blir det tråkigt också.
Så jag kräver att mamma sysselsätter mig.
Hon är motsträvig *blundar av trötthet*
Det enda jag begär är att hon står mitt på golvet. Sen kastar jag en boll till henne och hon ska rulla den tillbaka till mig.
Oj vad hon klagar *tittar i taket och suckar*
Hon tycker att det är tråkigt! Det är det inte! Det är roligt! Och hon borde se det som ett privilegium
Hon säger att det är jobbigt. Och att hon får ont i ryggen *suckar igen*
Jag tror i och för sig på det där sista. Hennes rygg är van att bara ligga ner hela tiden, eftersom hon är så lat och slö.
Därför är jag snäll som ser till att hon får stå upp i flera timmar (det är intentionen, men hon smiter iväg till soffan hela tiden.
Då måste jag skälla upprepade gånger för att hon ska komma tillbaka.)

Idag fick jag ett problem till. Jag är har dålig mage

Det är ingen bra kombination; diarré + har svårt att gå.

Alla andra får gå på toaletten inne; både mamma, katten och fågeln. Det är bara vi hundar som är diskriminerade och måste gå ut.

*funderar*

Eller också är det för att det bara är jag och Nanette som är rumsrena?

Jag funderar starkt på att börja använda kattlådan. 

Om jag först kan gömma kameran och mobiltelefonen så att  mamma inte fotograferar mig och lägger ut bilderna på nätet.

Den förnedringen skulle jag inte överleva.

Säljes, alternativt bortskänkes (or for free)

Säljes:
Av olika skäl har
jag bestämt att sälja min människa.
(female human)
Söker därför ett gott hem med dagliga promenader, hos någon som tillåter att hon ligger i sängen och i soffan. Hos någon som tycker det är okay med en människa som inte kan ställa upp i tävlingar och aldrig kan bli champion.
Hon har ingen stamtavla och är därför inte registrerad i Svenska Kennelklubben.
På grund av detta har jag aldrig ställt ut henne (Have never showed her) (av några andra skäl också....*hostar* )
Hon är van vid barn och katter och kan bo i ett hem med andra människor.
Någorlunda rumsren och lydnadsträning är påbörjad.
Just det senare har inte gått så himla bra kanske, men det gör det ju extra roligt för nästa ägare, som får en utmaning.
Hon behöver en fast hand.
Sitt och ligg (sit and lay down) är dock inga problem, och kommandon som "stanna kvar" fungerar jättebra! Hon kan stanna kvar i timmar. Särskilt om man sätter henne framför TVn, men kan vara svår att handskas med under promenaderna.
Dels försöker hon bestämma åt vilket håll vi ska gå och drar i kopplet, och så stannar hon upp varje gång hon får syn på någon ung stilig hane.
Bra temperament (utom ibland, till exempel om datorn går sönder eller om jag råkar äta upp hennes mat. Då kan hon bli aggressiv. Hon har dock aldrig bitit någon)
Försäkrad och vaccinerad (fast inte mot valpsjuka tror jag)
Höfter och armbågar är utan anmärkning, men hon har en del andra skavanker.
Beroende på att hon är lite klumpig och därför har skadat sig då och då
Jag anser dock att det är bra om de inte är för starka och vältränade, för då ställer de ofta till besvär med att dra i kopplet och har mer styrka att streta emot i alla möjliga situationer.

Ja vad är det mer man brukar skriva ut i annonserna?
Exteriör....njae....då får jag aldrig henne såld.

Kommer att vara avmaskad vid leverans. (Man gömmer tabletterna i choklad. Då glufsar hon i sig dem utan  märka något)
Jag får tänka så det knakar för att komma på om det finns något mer positivt jag kan säga om henne.

Jo: hon ser lite dåligt. (Bad eye sight)  Det är en klar fördel. De är lättare att lura om de inte ser så bra. (Dont see that well)

Som alla människor har hon inget luktsinne och hör ganska dåligt.
Kräver minimalt med pälsvård. Vill man inte behöva sköta den alls går det utmärkt att raka av allt hår. (Jag rekommenderar då att först ge henne lugnande, gärna i form av vin eller annan alkohol. Annars kan det nog till och med bli slagsmål)
Hon luktar kanske inte så gott, men det går att åtgärda med parfym och andra produkter.
Kan klä på sig själv och man kan faktiskt ha henne lös.

Säljes snarast. Eventuellt bortskänkes. Eventuellt kan jag betala en slant för att bli av med henne.
Levereras med det foder hon är van vid; kaffe, godis och pizza, samt full utrustning, som kläder och skor.
Ej ångerrätt!
Jag tar inte tillbaka henne om jag väl har fått henne såld.
Miss inte detta unika tillfälle!

Varit sjuk

Hej!
Ursäkta att jag har varit borta några dagar!
Jag har varit sjuk. Väldigt sjuk

Och för en gångs skull brydde sig mamma om mig. Tänk att man ska behöva vara nästan döende för att få hennes uppmärksamhet!!! 

Är man snäll och trevlig (som jag ju alltid alltid är!! *kråmar mig belåtet*) och frisk så struntar hon i mig.

Till slut förstod hon vad det var för fel. Hon tänker så trögt så det tog lång tid.

Jag blev sjuk av min medicin. Det är så tokigt! Man ska väl bli FRISK av medicin? Inte sjuk!

*tänker misstänksamt*. Tror ni det var gift hon gav mig? Istället för medicin?

Skulle inte förvåna mig.

Nu har jag ingen medicin alls, så jag är stel, och har ibland ont i lederna

Som vanligt blir jag bestraffad. *förgrymmad*

Vi får gå hur korta promenader som helst. De kan knappast ens kallas promenader. 

Jag hinner knappt se mig omkring alls innan mamma vill att vi ska gå in igen.

"Du har ont i dina leder. Du orkar inte gå långt", säger hon och ler elakt och belåtet.

Jag orkar visst gå långt! Jag orkar allt som är roligt.

Det är bara för att hon är lat som hon vill gå hem, och så skyller hon på mig.

Men idag blev det värre än vanligt; när hon hade släpat hem mig (jag försöker vägra gå tillbaka hem, så hon får ta i Hehehe), då vände hon och Nanette i dörren och gick ut igen. *UPPRÖRD*

Jag blev lämnad ensam med katten och fågeln. Och de är inte mycket till sällskap.

De förstod inte ens hur förnedrande det var att inte få följa med!

Om mamma bara ska ta med en hund, är det ju inte JAG som ska stanna hemma!!!

Den enda trösten är att Nanette var tvungen att dra omkring på sin löjliga vagn. *skrattar skadeglatt*

Kolla! *fnittrar*

Men jag vill gå MED dem! Och skratta åt henne. INTE stanna hemma!!!

Mamma måste förstå att jag orkar allt som är roligt, men jag ska inte behöva lyda och inte göra tråkiga saker. Det får man jätte-ont av!!! (You get much pain from that) Det vet ju alla!

Trött

Jag fick tjata länge och ihärdigt idag för att få skriva här.
Mamma är för trött påstår hon *himlar med ögonen*
Jag är också jättetrött, men jag känner ansvaret gentemot mina läsare jag *kråmar mig över min osjälviskhet*
Det är förmodligen hundratusentals läsare över hela världen som får hela sin lördag förstörd om jag inte skriver ett nytt inlägg.
Nu hostar mamma så konstigt och gör miner.
Hon är antagligen bara avundsjuk!?
Om hon hade en egen blogg skulle hon förmodligen bara ha två läsare: Jag samt den lokala polisen.
Och vi skulle läsa den av samma anledning: För att kolla vad hon har i tankarna.
Jag har läsare i USA, Ryssland, Norge, Finland och Kanada, och så i Sverige förstås. *sträcker stolt på mig*

Nu ska jag berätta varför vi är så trötta;
mina misstankar besannades igår. Mamma övergav oss *arg och ledsen*

Det kom två människor (en liten och en stor) och hämtade henne.
Det var en liten lättnad att en av dem var ett barn, för då var det säkert inte säkerhetspolisen eller så.?
Men hon var borta JÄTTELÄNGE!!! Otroligt länge faktiskt.
Man får faktiskt bara lämna sina hundar ensamma ett visst antal timmar. Det är lag på det.
Jag kollade inte klockan, men jag är helt säker på att hon var borta länge än hon får.
Så nu bor jag ihop med en kriminell.

Jag kan inte sova när hon inte är hemma. Någon måste ju vakta huset och de andra djuren och sånt.
Till slut var jag riktigt orolig. Och tänkte att det kanske VAR polisen som kom och hämtade henne trots allt?
Och då kanske hon inte skulle komma hem överhuvudtaget. Och då skulle vi svälta ihjäl, eftersom hon lumpet nog hade låst dörren.'
Några av er har kanske redan räknat ut att hon kom hem till slut!?
Eftersom jag fortfarande lever och kan skriva det här.
Det visade sig att hon hade varit ute och roat sig medan jag satt här hemma och var hungrig och kissnödig och orolig.
Det är så vi har det i vår familj!

Obegripligt

Jag är lite orolig idag. Det är något på gång men jag kan inte lista ut vad

Och det är jättekonstigt för jag är Världens Listigaste Schäfer.
Men jag bor tillsammans med en så opålitlig och oförutsägbar kvinna så ibland är det svårt att förstå vad hon håller på med.
Men något är det!
Hon duschade på morgonen. Det gör hon alltid på kvällarna i vanliga fall.
(Människor är så orenliga och börjar dessutom lukta, så de måste tvätta sig hela tiden för att man ska stå ut med dem)
Och hon dammsög.
Det gör hon också alltid på kvällen. Hon sopar på morgonen och dammsuger på kvällen.
(Hon förstår nämligen inte att vi fäller för att vara snälla och ge henne hjälp mot golvdraget /we shed to help the floors keep warm)

De här tecknen brukar betyda att det kommer gäster, men det känns inte riktigt så. *funderar*
Vi har gått promenad på alldeles fel tider, och JAG HAR BARA FÅTT HALVA PORTIONER MAT TILL FRUKOST OCH LUNCH *gnisslar tänder av ilska och maktöshet*

Det kallas djurplågeri och är straffbart!
Jag börjar få en gnagande misstanke; Hon kanske tänker åka bort? Utan oss? *förfärad*

Men det stämmer inte HELLER. För varför dammsuger hon i så fall?
Vi bryr oss inte om det är rent på golven. Och inte katten heller vad jag vet. (Det gör inte mamma heller, men hon låtsas att hon gör det *tittar i taket*)
Kan någon förstå vad som ska hända?

nya måltidsvanor

Idag har vi åkt bil. Och gått i skogen. Jag kanske berättar om det imorgon.
Och så var mamma inne i en sorts affär.
(shop)
Katten ville följa med till skogen, men det fick han inte.
Så han satt på parkeringen och väntade hela tiden medan vi var borta.

Så fort vi kom innanför dörren försökte vi undersöka mammas väska för att kolla om hon köpt något till oss, och i så fall lägga beslag på det innan hon åt upp det själv eller gav det till katten, eller något annat korkat.
Men vi hann inte. *putar med underläppen*
Sen tog hon fram tuggben. HURRA!!!!  Äntligen!
Det har vi inte fått på jättelänge.
Men....hon hade bara köpt ett! .... "stackars Nanette", tänkte jag. " Som måste stå och se på medan jag äter upp det.
Sen kom chocken! Mamma gav det till Nanette!!! Ofattbart!

Sen sa hon att jag skulle få min mat istället. Men alltså!!! Det är inte alls samma sak. (Och jag misstänkte på rätt goda grunder att Nanette skulle få mat OCH tuggben)
Hon stod och smusslade med något vid köksbänken. Plötsligt såg jag vad det var hon höll på med:
en boll! *Ler stort*
En ny fin boll!!
Hon gav den till mig och sa: Din middag är inuti bollen.
*trött och uppgiven suck*
Hon har alltså stått och petat in min mat i bollen. Genom ett litet litet hål. Och nu var tanken att jag skulle peta ut den igen på något sätt.
SNACKA om onödigt!!! *skakar irriterat på huvudet*
Men jag har haft såna bollar förut. Så jag vet hur man gör. Ett par riktiga attacker med mina fina tänder, och sen kan man riva sönder den i småbitar. Jättebra sätt!
Så jag slog ihop käkarna runt det. Det var rätt svårt. Den var lite för stor. Men det gick. (Naturligtvis!)
Det sa KLANG i hela huvudet. Den var hård som sten.
Jag fick närapå hjärnskakning.
Jag slet i den med tänderna och rev med klorna, men den var antingen av järn eller av sten.
Helt omöjlig att slita sönder den *arg och besviken*
Jag var tvungen att förnedra mig och börja rulla omkring den för att få ut maten.
Mamma satt och tittade på med en äckligt belåten min.
Det är ingen idé att äta egentligen när man gör av med fler kalorier när man skaffar maten, än vad man får i sig när man äter den.

Nu är jag mager och trött, och måste vila. Det här fotot tog mamma innan hon STAL bollen, och sa att jag får tillbaka den imorgon. (Jag tycker om rosa bollar. Annars tycker jag inte om rosa. Men rosa och röda bollar är roligast)
När jag har vilat ska jag prova med att sitta och skälla oavbrutet. För att få tillbaka min boll. Ibland fungerar det faktiskt.

Uppfinnare

Hej!
Idag har jag inte tid att skriva mycket.
Jag håller på och uppfinner.
Igår tittade vi på TV och det handlade om flygplan. Och om piloten tror att han ska störta så kan han trycka på en knapp och då exploderar det och hela stolen och han flyger iväg i väldigt hög fart. Ut ur flygplanet.
Det kallas katapult.
Jag ska göra en uppfinning så att mammas säng och mammas soffa fungerar likadant.
Så när jag trycker på en knapp kommer mamma och soffan flyga i luften.
*fnissar förtjust*
DÅ kanske vi kan få gå ut och promenera!?
Eller?

Det blev senare än vanligt idag. Det beror på att mamma envisades med att hon behövde äta innan jag fick börja skriva här.
Hon behövde inte äta! (She did not need to eat) Hon behöver inte äta på något år eller så (She does not need to eat for a year or so).....jag vågar inte skriva mer än så, eftersom jag är rädd för tråkiga konsekvenser. Men jag är rätt säker på att ni förstår vad jag menar. ?
Och hon behöver ABSOLUT INTE äta godare mat än den vi får!!! *med upprört men också uppgivet tonfall*
Katten har roat sig idag (det är ju bra att någon i det här huset har roligt....)
Han retar hunden Akela, och tycker att det är jättekul.
(Det är synd om honom, som har ett så trist liv att han tycker sånt här är roligt)
Akela går i koppel, och vår katt går bredvid oss men PRECIS så långt ifrån att Akela inte når fram till honom. Och så går han där och fnissar. Medan Akelas mamma inte behöver gå på något gym för hon får träning för armar och axlar ändå....
Om vi stannar, cirklar han runt oss, men precis utom räckhåll för Akela.
Till slut blir hunden helt galen. Då tycker katten synd om henne och går fram till henne så att hon får nosa på honom och slicka honom lite i ansiktet

Det är helt obegripligt varför hunden tycker att han är intressant. Jag förstår ingenting faktiskt.

Jag är ju där samtidigt. Då blir ju alla andra ointressanta i jämförelse liksom.
Katter är bara roliga om de springer så att man kan jaga dem och bästa i fall skrämma dem.
Vår egen katt förstår inte att det är jag som ska bestämma, utan förtrycker mig hela tiden, och därför är det trevligt om åtminstone NÅGON katt är lite rädd för mig.
Oj! Det var kanske inte så bra att skriva det här, för när mamma läste det tittade hon på mig med sträng blick.
Det är inte bra. Det är svårare att tigga till sig godis och att få henne att kasta boll när hon är på sånt humör.
Nu är det bäst jag slutar skriva och börjar fjäska lite.
Det är äckligt att behöva göra det, men annars kommer jag att få ligga här och ha tråkigt och vara hungrig hela kvällen

Nytt tips

Tidigare har jag gett tips till andra hundar (som inte är lika smarta som jag. Vilket i och för sig är en omöjlighet, eftersom jag är Världens Smartaste)
Här kommer ett till. Jag kom på det i natt.
Klockan 3 i natt behövde jag gå ut så jag väckte mamma (woke her up)
Det är inte lätt för hon är väldigt slö.
Hon var så trött så hon förstod inte riktigt vad jag ville, men hon sa:
"Säg inte att du behöver gå ut!?", men ganska förtvivlad röst.
Varför hon lät förtvivlad vet jag inte, för det är ju alltid roligt att gå ut.
När vi passerade köket kom jag på min briljanta idé:
Jag sa att jag var hungrig.

Hon blev irriterad över att jag hade väckt henne för att få mat, men samtidigt var hon så lättad över att inte behöva klä på sig och gå ut den tiden på natten, så jag fick mat!!!
Det var det jag hade räknat ut
(Nanette fick också mat, vilket är obegripligt. Det var ju min idé)

När jag hade ätit upp all mat, sa jag att jag måste gå ut.

Hon blev ju inte direkt glad om jag säger så. *fnittrar*, men det spelar ju ingen roll.

För jag lyckades ju få mat en extra gång. 

Så mitt tips är: Väck dem mitt i natten! Det fungerar bäst om klockan är mellan 3 och 4 på morgonen. Då är de tröttast.

Och säg att du behöver gå ut, och när du väl har fått upp dem ur sängen, ändrar du dig och säger att du är hungrig. Det är stor chans att de ger dig mat bara för att du ska bli nöjd så att de får sova vidare.

Sen äter du upp maten, och därefter kan du säga att du vill gå ut om du är kissnödig.

Annars kan du hoppa över promenaden vissa nätter. Bara för att vara snäll.

Jag är smartast i världen!

Inte min dag

Hej till de smartaste läsarna!
Ni är det allihop. Eftersom ni läser min blogg *ler belåtet*
Idag träffade vi den lilla flickan som ibland går ut med oss. Jag tycker mycket om henne
Hon är 6 år gammal och mycket trevligare än alla vuxna.
Naturligtvis vill hon helst bara vara med mig, men mamma förstör alltid allt roligt (det är en talang hon har)

Så Nanette får leka med flickan, och springa och ha roligt. 

Medan jag får sitta kvar hos mamma och ha jättetråkigt. För att vara snäll säger barnet att hon tycker om Nanette. 

Jag förstår faktiskt inte det här. Varför får jag inte leka? Det måste bero på ren elakhet.

Är elakhet olagligt? Kan jag anmäla henne någonstans? 

Det var rent äckligt att se hur Nanette fick springa, och rulla runt i gräset med flickan och allt möjligt.

Jag skällde allt jag orkade (barked), men det uppskattades inte av "hon som tror hon bestämmer över mig"

Sen gick mamma in i ett hus och lämnade oss andra utanför; mig, Nanette, Akela, Akelas mamma och den lilla flickan.

"Bra", tänkte jag "nu kan jag rymma"

Men sen kom jag på: Vart ska jag rymma? Jag vet inte faktiskt. Jag har blivit erbjuden ett hem både i Norge och i Texas. Men jag hade inga pengar till tågbiljetten. Något säker mig också att det kanske inte går tåg till Texas?

Eller; det kanske det gör, men inte härifrån tror jag.

Medan jag fortfarande funderade på det här kom mamma ut igen och tillfället var förbi

Så det här är inte min dag. Först fick jag titta på när Nanette hade roligt. Och det är JÄTTEFEL. Alla andra ska titta på, och jag ska roligt. Och de ska beundra mig.

Och sen missade jag min chans att rymma hemifrån, och fick följa med hem och få så lite mat att man är hungrigare efter att man har ätit än man var innan.

Nu ska jag fundera ut hur jag ska ta mig härifrån nästa gång ett tillfälle yppar sig.

Får hundar under 12 år åka gratis på tåget?

i så fall är det bråttom, för jag fyller 12 nästa födelsedag

Hej!
Idag trodde jag inte att jag skulle få skriva här. För mamma är så extra lat idag.

Hon säger att hon är trött. Ja, om hon inte hade glömt bilen nere på stan igår hade hon kanske varit piggare idag.

Vi har bara gått två små korta promenader. Urtråkigt!
Mamma skyller som vanligt på mig och säger att jag haltar mer än vanligt och inte orkar gå långt.
Jag orkar gå längre än alla andra (för jag är bäst), så det där är bara en ursäkt.
(Och som vanligt: en dålig ursäkt)
Men hon håller mig fängslad med något som kallas koppel, så jag har inget annat val än att föja med när hon går hem igen
När vi kom in igen (det var så kort promenad så vi kom tillbaka nästan innan vi hade gått iväg), så befriade hon oss från kopplen och sen  GICK HON UT IGEN!!!!!  Utan oss!!!

Precis som jag misstänkte: hon var inte trött. hon bara skyller på det.
Vi fick vara ensamma hemma, och det tycker jag inte om.
När hon kom hem igen luktade hon katt. Och sa att hon hade varit hemma hos en katt. Och att den katten inte tycker om att det kommer hundar till hennes lägenhet.
Det är första gången jag hör talas om en katt med egen lägenhet för resten.
Det är ju möjligt att katten inte tycker om hundar, men MIG tycker hon säkert om. Alla tycker om mig.
*kråmar mig*

Men det allra värsta var att hon hade varit ute och gått med Akela.
Akela är min bästa hundkompis.
Mamma glömmer att jag har världens bästa nos, så att det inte är någon idé att ljuga.
När jag ställde henne mot väggen kom det bara bortförklaringar i stil med att hon av en slump träffat Akela ute. Tro det den som kan!

När hon har Världens Vackraste Schäfer här hemma, varför smiter hon ut och umgås med andra katter och promenerar med andra hundar?
Jag kanske skulle ta ut skilsmässa? Det kan man väl göra om en andra är otrogen?
Det blev inte så roligt skrivet idag, men det är svårt att vara rolig när man behandlas som en hund.

Ni kanske känner till att människor glömmer saker hela tiden?
Antagligen kan de inte hjälpa det? Eftersom de är en så primitiv art. I alla fall jämfört med oss hundar
(Fast det är lite orättvist att jämföra dem med oss, eftersom vi är så högtstående)
Jag glömmer aldrig någonting. Jag vet precis var jag gömmer mina saker, och var mina leksaker är, och andra såna viktiga saker.
Ibland önskar jag att jag KUNDE glömma saker. Det skulle t ex underlätta att inte minnas alla orättvisor som jag utsätts för precis hela tiden.

Ofta misstänker jag att vår mamma är ännu mer glömsk än andra? (Jag hoppas nästan det, för om det finns folk som är värre är det illa)
Det händer att hon inte kommer ihåg att ge mig mat. *upprörd*
Även fast det är det viktigaste av allt.


Men idag var hon värre än vanligt.
Vi åkte bil till macken. Det är ett ställe där man köper mat till bilen.
Sen glömde hon tydligen att vi hade åkt bil dit, så vi fick gå hela vägen hem.
Ibland förstår hon inte vad jag säger *himlar med ögonen*, så det hjälpte inte att jag försökte förklara att vi hade glömt kvar bilen *himlar med ögonen igen*

På eftermiddagen ringde telefonen. Då hade förmodligen de som jobbar på macken upptäckt att det stod en övergiven bil där?
Så då var vi tvungna att gå dit och hämta den.
Jag tycker att hon kunde glömma kvar Nanette någonstans istället.

Nu skäms hon nog för att hon glömde bilen, för nu låtsas hon att hon lämnade kvar den med flit för att de skulle laga bromsarna.
Bromsar är grejer som gör att man kan stanna med bilen.
(Brakes are stuff that makes it possible to stop the car)
om de inte fungerar måste man vänta tills bensinen tar slut (until one gets out of gas) innan bilen stannar, så de är ganska viktiga.

Jag är förvånad att hon minns var vi bor, och hittar hem varje gång som jag inte är med och leder det hela.

Blommor

Är det någon som kan förklara för mig varför människor bär in träd och blommor  och ställer i fönstren?
Varför ska man ha växter INOMHUS?
Jag trodde de ska växa utomhus? I jorden liksom?
Jag tycker inte om blommor inomhus. För mamma håller på och ger dem vatten och pratar med dem och beundrar dem.
Hon ska ge MIG - ja, vatten får jag (I get) visserligen. men till exempel godis får jag för lite av(dont get enough of) - och prata med MIG och beundra MIG.
Det räcker väl med att jag måste dela allt med Nanette och katten. Redan det är för mycket.
Men det är ju inte klokt att hon pratar med växter när hon istället kunde prata med Världens Vackraste Schäfer. *misslynt*


Det är lite otäckt också; tror hon verkligen att blommorna förstår vad hon säger?
Det är jag säker på att de inte gör *himlar med ögonen*
Tror hon att de svarar?
Och så säger hon: Titta nu blommar Hibiskusen (hon har namn på dem också *tittar i taket*), oj vad vacker den är.
Jag tittar. För jag är så himla snäll. Men jag ser bara ett grönt träd, som borde få bo ute i skogen.

Jag undrar om hon tror att de är djur?
För idag bar hon in dem i badrummet och lät dem duscha. Fast hon använde inte schampo. Inte vad jag såg i alla fall.
Just det där med duschen blev jag inte svartsjuk över. Jag slipper gärna att duscha.
Det är obehagligt att bli ren.
Vatten ska precis som växter vara utomhus. Och det ska vara kallt, och gärna plaska och stänka.
Så att man kan hoppa i det och simma i det.

Har alla människor (humans) växter som husdjur?

Nu har Bing börjat ta bort alla blanksteg och nytt stycke och radbrytning när de översätter det här.
Jag borde ha valt något annat än Blogger. Den fungerar jättedåligt

Störd nattsömn

Ett problem i det här huset är att vi inte har tillräckligt med möbler.
Eller rättare sagt; vi har inte tillräckligt av rätt sorts möbler.
Det finns onödiga möbler. Det är till exempel bord och skåp. De är helt onödiga.
Men vi behöver fler sängar och soffor.
Egentligen skulle vi inte behöva det. Om de andra kunde ligga och sova på golvet så skulle allt fungera.
Då kunde jag sova i sängen eller i soffan.
Men mamma envisas med att ligga i sängen, och ibland går katten och lägger sig bredvid henne och då kan inte jag sova där.
Katten puttar ner mig hela tiden.
HELT galet och alldeles fel.
Jag har flera hundbäddar.
Men......
de är för små.....

Här ser ni varför!

För när jag har lagt mig tillrätta så hoppar katten ner från sängen och tränger sig ner hos mig. Jag får inte rum att sova (det är ju mammas fel som köper för små hundbäddar!)

Då brukar jag gå och lägga mig i soffan.
Och då händer det här:

Han flyttar sig närmare och närmare tills jag inte får plats längre.

Då brukar jag gå och lägga mig på en lurvig matta som vi har
Men....

Då blir det så här!

Jag förstår inte varför han först puttar ner mig från sängen när han sen inte vill ligga där. Obegripligt!
Det går inte att sova tillsammans med honom heller. För han sätter klorna i mig hela tiden, och liksom trampar på mig. Väldigt obehagligt och inte bra för min nattsömn.

Ibland lyckas jag försiktigt resa på mig och gå därifrån när han har somnat.
Men då visar det sig att under tiden har Nanette gått och lagt sig i sängen med mamma. *morrar*
Jag brukar säga till henne att gå därifrån. Man får vara väldigt brysk för att få henne att förstå.
(Hon är ju inte världens smartaste, som jag är. Förstås! Bara en kan vara världens smartaste. Det hörs ju!)
Och då vaknar mamma och säger att jag inte ska bråka.
SKANDAL!!!
Det är inte jag som är den som bråkar! Det är de andra. Men jag får alltid skulden.

Man skulle ju kunna lösa det hela ganska enkelt: Om mamma sover på golvet så får både jag och katten plats i sängen. Genialt!
Men hittills har jag misslyckats med att förklara det för henne.
En annan lösning är att kasta ut allt onödigt: Bord och stolar och TV och bokhyllor och annat sånt som bara står och tar upp plats. Och köpa jättemånga sängar istället.
Fast katten skulle väl förfölja mig hela nätterna ändå kanske?
Egentligen skulle man låsa in honom i en bur över natten.
Vi har en bur. Men där bor fåglarna och jag är inte säker på att de skulle gilla att jag placerar katten där?

Äntligen

Hej Alla!
Jag är tillbaka!
Fast jag har inte så mycket nytt att berätta, för allt är ungefär som vanligt här hemma:
De andra får mer mat än vad jag får. Nanette får springa mer och göra mer roliga saker än vad jag får.
Katten och fåglarna får mat precis hela tiden. Så fort deras matskålar är tomma fyller mamma på mer mat.
Jag får vänta tills jag nästan har svimmat av svält innan jag får några små kulor på botten av min matskål.
Och som vanligt låtsas mamma att allt det här är av omtanke om mig. Lögn förstås!

Jag har fått en ny kompis. Hon är 6 år och jätterolig och snäll. Det är faktiskt en människa. Men en liten.
De små är bättre än de stora.
Om du funderar på att skaffa en människa så ta en liten. (small) Det är mitt råd

                                                          Här ska vi just börja gå.

                   
 Tyvärr måste jag oftast ha med mig de här tre på promenaderna

Helst borde det jag ju vara ensam med människorna. För de andra stjäl uppmärksamhet. Men det är ju inte jag som bestämmer. *putar med underläppen*
Det BORDE vara jag som bestämmer.

Idag har jag simmat. Det är roligt. Det var JÄTTESTORA vågor. Det är ännu roligare.
Men när jag hade som roligast sa mamma att nu måste vi gå hem.
Hon sa att jag kommer att få ont i lederna av att simma så mycket i så stora vågor.
Jag får inte ont av att ha så roligt!
Det var bara för att hon ville åka hem och sätta sig i soffan och dricka kaffe.
Nanette är feg. Så hon vågar inte simma.
Nu ska jag gå och lägga mig i mammas säng och torka mig på hennes lakan. *ler belåtet*